Lyckodrogen

Religion är ett opium för folket.
Något i den stilen lär ju Karl Marx ha skrivit ...

I dagens samhälle är det knappast religionen som är folkets opium.
Jag skulle snarare säga: Lycka är ett opium för folket.

Lycka har blivit oerhört viktigt för oss idag.
Den som är lycklig är per automatik framgångsrik, intelligent, duktig, stark och beundransvärd. Lyckan är något att ständigt eftersträva och uppnå.
Det blir därmed också väldigt viktigt att förmedla att vi är lyckliga! Vi måste hela tiden visa upp vår lycka, för det är genom påvisandet att vi är lyckliga som vi får bekräftelse på vår intelligens, vår styrka och vår framgång.

Men är det inte väldigt skevt? Målar det inte upp en konstig bild av människor i dagens samhälle?

Vad händer med oss som inte orkar, eller inte vill, projicera fram lyckan?
Vi som inte alltid vill svara "Det är bra." på frågan "Hur är det?" Vi som inte orkar fylla nyhetsflöden på sociala medier med klyschor och plattityder och som verkligen känner ett tvång i att alltid se något positivt i allting. Vi som inte längre orkar höra fraser som "When life gives you lemon, make lemonade!" och som inte, hur vi än försöker, kan se att "every cloud has a silver lining".

Det sägs sällan uttryckligen, men man får väldigt lätt stämpeln av en gnällspik eller en pessimist, om man inte genomgående orkar visa upp sin lycka! Man ses som "obekväm" eller "udda", man gör inte som alla andra, och människor runt omkring en vet inte hur de ska förhålla sig, vad de ska säga och göra ...

Men är det inte istället mänskligt och ärligt?
Att våga stå för att livet är SKIT ibland - att man bara inte orkar! Att det inte går att se något bra i tillvaron, för att det gång på gång, dag efter dag, vecka efter vecka händer dåliga saker.
Varför har det blivit kutym att vara tvungen att mörka det dåliga och bara visa upp det positiva - ja, mer än kutym egentligen, snarare social praxis?!

Gå in på vilka sociala medier som helst, och scrolla igenom nyhetsflödet - det är inte ofta man hittar inlägg om att personen inte orkar mer, att det känns nattsvart, att det är tröstlöst. Det finns såna inlägg också, men i de allra, allra flesta fallen kommer det någon avslutning som ska ta udden utav det negativa (och jag säger inget om det, jag gör ofta själv likadant, för att inte känna mig som den ultimata pessimisten som ingen vill umgås med) - och för det allra mesta är det fantastiska inlägg, om underbara barn och fantastiska husdjur och makalösa semesterresor ...
Det finns någon slags "må bra"-faktor i det, visst, men är det verkligen representativt för de människor som gör inläggen? Att ha barn måste vara bland det mest fantastiska som finns, men nog kan ungarna vara överjävliga ibland? Husdjur är helt fantastiska, men nog är man ibland trött på att gå ut med hunden kl halv sex på morgonen i hällande spöregn? Utlandsresorna ger otroligt mycket, men inte är det så kul att fastna i bagagekontroller eller få magsjuka eller råka ut för förseningar?

Har lyckan verkligen blivit en så allomfattande drog att vi nästan gör vad som helst för att visa upp att vi har den? Till och med kanske förvanskar vår verklighet - eller beskriver en ren lögn? 

Det kunde varit du

Det fanns många möjliga rubrikförslag till det här inlägget - men samtliga var klyschor, något som jag inte gillar. Det hade kunnat vara Carpe Diem eller Ta hand om varandra eller Vi har inte all tid i världen. Alla dessa skulle fungera som rubriker, men för mig är de uttjatade uttryck som därmed mister sin innebörd.
Det är möjligt att även den här rubriken - Det kunde varit du - kan anses vara en klyscha, men för mig känns den i alla fall inte fullt så söndertjatad.

För en vecka sedan drabbades en av mina närmast anhöriga av en allvarlig sjukdom, som hade kunnat vara livshotande.
På ett ögonblick ställs allt på ända. Allt det som man har tagit för givet är plötsligt hotat. Allt det som "bara fungerar" gör det inte längre.
Jag får små, små positiva nyheter successivt, men än så länge är det för tidigt att kunna säga något långsiktigt, och helt plötsligt ställs man inför en miljon frågor, som man aldrig behövt fundera över tidigare.

Under de första dagarna - och fortfarande ibland - slår mig tanken, med full, förlamande kraft: Jag kan inte fatta att han har drabbats! Det som har hänt är inte ovanligt, men det är nästan ofattbart att han har drabbats!!
 Därav inläggets rubrik: Det kunde varit du ... eller vem som helst ... eller jag ... eller han!

Vi matas dagligen av, i brist på bättre formulering, "tragiska nyheter". Alltifrån den enskilda personens tragiska öde i det lilla perspektivet till övergripande trauman då krig, svält och naturkatastrofer drabbar mängder av människor. Det berör, utan tvekan, vi far illa av att höra om detta, många försöker att hjälpa drabbade och utsatta, var och en utifrån sin förmåga - men det finns ändå en distans. En hos många inbyggd försvarsmekanism: Det händer andra. Det är fruktansvärt och hemskt och vidrigt, men det händer andra, någon annan stans ...

Men det kunde varit du.
Det kan hända vem som helst.

Vem som helst kan drabbas av en livshotande sjukdom som ställer hela livet på ända.
Vem som helst kan drabbas en olycka och få men för resten av sitt liv.
Vem som helst kan förlora en närstående.
Du.
Eller jag.

Det blir förstås särskilt påtagligt när man själv eller någon som står en nära just har drabbats. Och självklart kan man inte alltid, hela tiden, gå runt och vara medveten om att "vad som helst kan hända". Man kan inte alltid gå omkring med tanken att idag kan vara sista dagen av mitt liv - eller detta kan vara sista gången jag pratar med den här personen.
Så fungerar inte livet.

Men kanske är det ändå bra att vara medveten om att du faktiskt också kan drabbas. Att inte ta allting för givet, utan att ta vara på det i tillvaron som är positivt och försöka förändra det som är negativt. Att inte förstora upp små störande detaljer utan se till ett lite större perspektiv.
Jag har själv relativt nyligen arbetat mig upp ur en tung depression (finns tidigare inlägg om det), där hopplösheten i allting präglade min tillvaro under lång tid. Jag är själv i grund och botten inte en optimistisk person, utan har snarare fler pessimistiska drag, jag har lättare för att se det negativa än det positiva -- men när man upplever att ens tillvaro i mångt och mycket vänds upp och ner så ser man saker och ting annorlunda.
Det går inte att vända över natten, mitt pessimistiska drag kommer säkert att finnas kvar - men jag kan samtidigt se att det verkligen är värt att i den mån det går faktiskt ta vara på det positiva! Försöka att leva ett liv om man kan vara så nöjd som möjligt med, utifrån sina egna omständigheter och förutsättningar - och att någonstans djupt inom sig faktiskt bära med sig vetskapen om att livet kan komma att förändras när som helst, på vilket sätt som helst, utan minsta förvarning.

Det är inte bara något man hör om på TV eller läser om i nyhetsappen: allt det som man hör och läser om ... Det kunde varit du.

15 November 2010 - 2015

ZORRO

Loved Always ~ Missed Forever

5 juli 1997 - 15 November 2010

Den 15 november är alltid en svår dag för mig, och lär nog alltid förbli.
I dag är det ofattbara fem år sedan jag lämnade Zorro på smådjurskliniken ... och åkte hem själv.

Tiden läker alla sår - ett uttryck som nog de allra flesta har hört, och kanske också använt. Jag använder det inte.
Jag har lärt mig att leva utan Zorro, jag har ett liv nu som inte är präglat av honom - jag behöver inte ta hänsyn till honom, jag behöver inte se till att hans behov är tillgodosedda innan jag tillgodoser mina egna, och jag har ingen som välkomnar mig när jag kommer hem, ingen som alltid finns där, inte en lägenhet fylld av liv och kärlek.
Men mina sår har inte läkt. Kanske inte fem år räcker, jag vet inte. Kanske det behövs sex år, eller sju, eller tio? Men mina sår har inte läkt, trots att fem år nu har gått.

Det sägs att sorgen så småningom näst intill försvinner, medan saknaden alltid finns kvar. Jag köper inte det heller. Tanken och känslan att Zorro aldrig mer kommer att ligga i mitt knä, eller sno runt mina ben, eller slicka min kind, är så förlamande smärtsamma att ord inte räcker till. Jag saknar Zorro till döds, och jag sörjer honom minst lika mycket nu som för fem år sedan.

Sorgen efter Zorro är en smärta jag har lärt mig att leva med, en smärta som alltid finns där, men mitt liv går vidare ändå. Under lång tid trodde jag nog att smärtan skulle lana av så småningom, men nu tror jag att det är en smärta jag kommer att få leva med resten av mitt liv.

Något som jag formligen avskyr hur det vardagliga försvinner i glömska. Hur allt det där lilla, det slentrianmässiga, det som hände utan att någon reflekterade över det, nu är borta.
Väldigt snart efter Zorros bortgång, efter bara några dagar, kom en panisk skräck över mig, just för att jag skulle glömma ... jag visste att tidens gång skulle få de rent konkreta minnena att blekna, och det fyllde mig med fullständig panik.
Jag försökte skriva ner allt jag kunde komma på, alltifrån hur vi låg tillsammans i sängen till våra dagliga rutiner, till hur jag pratade med honom - vad jag ska när jag skulle gå och vad jag sa när jag kom hem - men trots att det finns sida efter sida efter sida, i flera dagböcker, om detta, känns det nu i efterhand som det inte räcker.

Under tiden direkt efter Zorros död - kanske det första halvåret eller så, fick jag ofta höra att jag inte skulle fastna i tankar på Zorro, jag skulle inte gå ner mig, jag skulle tänka på annat istället, göra roliga saker. Och jag förstår tanken, jag förstår konceptet, men jag fungerar på rakt motsatt sätt. Jag upplever att om jag tänker på annat, och om jag glömmer, bara det allra minsta, då var min relation till Zorro inte värd något, då var vårt liv tillsammans bara en parentes, inget värt att minnas. Och så kunde jag ju inte ha det.
Jag tänker fortfarande likadant. Jag får fruktansvärt dåligt samvete när jag i dagboken läser detaljer om mitt liv tillsammans med Zorro som jag nu har glömt bort ... Med tanke på den relation jag och Zorro utvecklade känns det som jag borde ha varenda minut vi spenderade tillsammans inetsade på hornhinnan ...

Det finns två bra citat, ur två väldigt olika TV-serier, som jag tycker på ett bra sätt illustrerar hur jag känner kring Zorros död och sorgen efter honom.

Det första citatet kommer från TV-serien Kvinnofängelset (Prisoner: Cell Block H), riktigt tidigt i denna långkörarserie från Australien (jag tror det är avsnitt tre eller fyra).
Meg Jackson har förlorat sin man, Bill, som blev knivskuren till döds i ett upplopp i fängelset, och en liten tid efter det säger hon till en kollega:
- I accepted Bill's death. But the hardest thing was to accept a life without him.
Oerhört talande! Det är inte så svårt att acceptera att någon har dött. Även om vi nu inte känner till värst mycket om döden, annat än att vi alla får uppleva den, så kan vi ändå på ett förnuftsmässigt plan acceptera att våra närstående dör. Men det är något helt annat att acceptera konsekvenserna av att någon har dött, livet efter det, livet utan dem ...

Det andra citatet kommer från Downton Abbey, där Isobel Crawley förlorade sin son Matthew. Någon gång under säsong fyra försöker Violet (The Dowager Countess) övertala Isobel att följa med på någon middag, att för en gångs skull komma bort ifrån tankarna på sin avlidne son. Isobel svarar:
- But you see, I have this feeling ... That when I laugh, or read a book, or hum a tune, it means that I've forgotten him ... just for a moment. And it's that that I can't bare."
Också helt fantastiskt uttryckt! "Tänker man på något annat", vilket är en vanlig fras (i alla fall har jag fått höra den ofta) innebär ju det att min inte har sin älskade i tankarna - alltså har man, om än tillfälligt, glömt bort honom ... och hur djup var då relationen? Om man bara kan "glömma bort" och "tänka på något annat"?

Texten "Rainbow Bridge", som finns i ett tidigare inlägg, har berört mig mycket - på ett ganska dubbelt sätt. Jag tycker texten är fantastiskt fin, och tanken den uttrycker är underbar och tilltalar mig mycket - samtidigt som jag inte på några villkor kan förmå mig att tro på den.
Jag kan inte se, realistiskt sett, att det finns ett liv efter döden. Vi föds och vi dör - "av jord är du kommen, jord skall du åter varda" - jag tror inte det finns något mer. Vi får det liv vi får här, och vi får försöka göra vad vi kan med det, men det är allt.
Men jag kan inte komma ifrån en önskan och en vilja att faktiskt kunna tro på att det finns något mer. Döden måste ju i ärlighetens namn bli lite mindre slutgiltig för de som tror att det faktiskt finns något mer, kanske till och med att  man får träffa de man älskar igen, på något sätt, någonstans.
För mig är döden det absoluta slutet. Det finns ingenting mer.
Och det gör sorgen efter Zorro svår att bearbeta - hur ska jag kunna acceptera att all vår kärlek, all vår ömsesidiga respekt, allt det som vi hade, nu för alltid är borta?

Jag är fullt medveten om att sorg är något väldigt individuellt, och jag menar inte på något sätt att försöka driva ett argument kring sorgearbete i det här inlägget. Här handlar det istället om att försöka förklara hur mitt sorgearbete ser ut, hur jag tänker och känner och reagerar. Inte minst eftersom jag ofta har upplevt att de tankar och synpunkter och förslag jag har fått från andra inte fungerar för mig - då känns det än viktigare att försöka förklara hur jag reagerar ...

Jag tänker på Zorro, praktiskt taget varje dag, fortfarande - men det är klart att just den 15 november blir det extra mycket. Och jag har oerhört svårt att greppa att det har kunnat gå fem år!
En återkommande fråga den första dryga månaden efter Zorros bortgång i min dagbok är: "HUR ska jag kunna leva mitt liv utan Zorro?"
Jag har inget svar på det ...
Jo, jag lånar ett svar från min farmor - hon sa ibland, helt enkelt: "Det går för att det måste gå."
Och så är det ju. Timmar och dagar, veckor och månader - till och med år - de kommer och går, obönhörligt, och man får bara försöka att följa med på tåget i den mån man orkar och kan.

Och nu då ...?

Jag har, som jag har skrivit om tidigare, inte mått så bra under hösten.
Nu kom resan till Karlstad, och resan till Riga, och frågan var om det kunde bli ett så pass stort avbrott i tillvaron att jag kunde få lite av ett avstamp i och med det ...

Jag har varit hemma i ca 1½ vecka, och det är faktiskt svårt att göra ett vettig bedömning.
Det tog ganska lång tid att varva ner och samla tankar, att bearbeta intryck och landa ordentligt i den här resan, inte minst eftersom jag var i så pass dålig form till att börja med.
Och efter det ... ja, jag känner mig ungefär som blogginläggets rubrik: "Och nu då...?"

Jag har kvar mina arbetsamma, och depressiva, tankar - det verkar i nuläget omöjligt för mig att komma ifrån dem, att arbeta med dem, eller att hitta andra synsätt och vinklar som ger mig en chans att förändra tankesätten ...
Samtidigt tycker jag i ärlighetens namn att jag försöker göra mer nu än vad jag gjorde innan resan. Jag försöker ge mig i väg ut, jag försöker göra olika saker, både "nyttiga och nödvändiga" saker men även saker som egentligen ska vara roliga ...
Tyvärr verkar det inte, i alla fall än så länge, göra värst mycket nytta. Jag vet inte om det är tillfälligheter (men jag gillar NCIS-karaktären Gibbs fasta övertygelse: "I don't believe in coincidence!" *ler lite*) eller om jag trots allt är oerhört präglad av mina destruktiva och depressiva tankar, men jag kan inte komma ifrån känslan att vad jag än gör blir det fel.
Förmodligen är det så att jag mår så pass dåligt nu att jag blir överkänslig, och därmed reagerar starkare än vad jag annars skulle göra - men det är minst sagt svårt att hålla fast vid att försöka "göra" saker när man upplever att man bara mår sämre av att göra dem ...

Jag vet i ärlighetens namn fortfarande inte vad jag ska göra för att kunna vända på det här - och jag har aldrig trott på "enkla lösningar" ... de har helt enkelt inte existerat i min värld.
I nuläget är nog det enda jag kan göra att försöka att bara ta en dag i taget - hur svårt det än är.

Jag ska göra en liten utvikning till det här inlägget, för det kommer en poäng som kan vara relevant för hur jag mår och känner nu.
När jag var sjukskriven (2002-2006, för social fobi) var det mycket prat - med min familj, med läkare, med terapeuter o.s.v. - om min självkänsla, mitt självförtroende och min självbild. Något som jag har jobbat mycket med, men som ibland fortfarande är ett stort problem. Det kom vid ett flertal tillfällen upp detta att "du måste tycka om det själv", det är så viktigt att du kan se dig själv i spegeln, att du tror på dig själv och att du faktiskt tycker om dig själv - kan du jobba med det och uppnå det, då kommer mycket av den övriga problematiken att lösa upp sig (framför allt då den sociala problematiken, som det ju fokuserades mest på under min sjukskrivning).
Jag höll med - till viss del!! Och gör så fortfarande. Jag håller med - till viss del!
För visst är det otroligt viktigt att man trivs med sig själv och att man står för vem man är.
Men det räcker inte!
Jag har levt i flera år i mer eller mindre total isolering, och tro mig, det räcker inte att kunna se sig själv i spegeln och se något bra!
Människor är flockdjur, vi behöver en social sfär, vi behöver andra människor runt oss, andra människor som bekräftar oss, vi behöver ett socialt utbyte. Därför menade jag under sjukskrivningen att det inte räckte om jag jobbade med min egen självkänsla. Det var en del, en stor del, i min problematik, men det räckte inte. Jag var tvungen att få kontakt med andra människor också, att bli sedd av andra, att få bekräftelse av andra. Och det fick jag till slut, vilket i sin tur då påbörjade en positiv spiral - mitt självförtroende ökades successivt och ju bättre det blev, desto mer kunde jag klara av sociala situationer, och få ännu mer bekräftelse.

Denna långa utläggning hänger faktiskt ihop med hur jag mår just nu också.
Jag vet att jag måste jobba själv, med att hitta sätt att tänka och sätt att vara som gör att jag orkar med tillvaron, men jag tror inte det räcker. Jag har gjort enormt mycket jobb själv, med mitt eget psyke, för att nå dit jag har kommit, men i det här läget vet jag inte hur mycket mer jag kan göra ...
Jag tror det krävs någonting mer, någonting utifrån ... Samtidigt som jag inte bara kan sitta stilla och stirra i taket och vänta på att något ska hända.
Jag vill kunna jobba mig ur arbetsamma situationer själv - men just nu vet jag faktiskt inte hur!

"Hur mår du?"

- "Hej, hur är det?"
- "Tjena, hur mår du idag?"

Frågor som ställs ett oändligt antal gånger varje dag, i alla upptänkliga situationer. Kanske för många den mest naturliga samtalsformen, något som fungerar i alla lägen, till alla.
Men vad säger man egentligen? Hur ska man tolka frågorna, vad ska man läsa in i dem?

Jag har alltid tagit frågorna bokstavligt. När jag möter någon som frågar hur det är vill den personen veta hur jag mår, hur jag har det, hur jag känner mig.
Men är det verkligen så?

Jag har diagnosen social fobi, och det ligger mig i fatet i sådana här situationer. Jag har, och har alltid haft, en tendens att alltid överanalysera alla sociala situationer. Jag är väldigt perceptiv och känner av stämningar på ett oerhört konkret sätt, men jag läser också in mycket i sociala situationer, ibland sådant som faktiskt inte finns där.
Kanske gör jag så här också - eller?

Har fraserna"Hur är det?" och "Hur mår du?" kommit att bli enbart idiomatiska uttryck som i sig själva inte har någon konkret betydelse? Är de helt enkelt bara en utbroderad variant av "Hej!"?

Jag upplever relativt ofta ett problem med just den här typen av inledningar på samtal. Jag upplever en väldig dubbelhet i detta, där jag har en stark inneboende känsla av att om någon frågar hur jag mår, ska jag svara på frågan. Samtidigt har jag en stark känsla av att när svaret på frågan är något annat än ett automatiskt "Bra, hur är det själv?" blir situationen och det följande samtalet ansträngt och spänt.

Självklart umgås man med människor på olika nivåer; man pratar med sin partner på ett annat sätt än man pratar med sin chef, man pratar med sina föräldrar på ett annat sätt än med barnens kompisar o.s.v., och det spelar också roll. I nära relationer skall man självklart kunna vara ärlig och berätta hur man verkligen mår - men vart ska man dra gränsen?
När ska man kunna ta upp och stå för att man har en dålig dag, vecka, eller månad, eller att allting bara känns genomruttet - och när ska man maskera det och ta autosvaret "Bra."

Jag har själv väldigt svårt att vara personlig, jag tror det har bland annat med min sociala fobi att göra, jag har ofta en tendens att sätta på en "allting-är-bra-mask".
Ibland känns det helt rätt, ibland verkar det vara förväntat av mig, det är så man ska bete sig. Samtidigt tär det, framför allt när man mår riktigt dåligt, men mår man bättre av att dela med sig utav det bara för att tydligt märka att personen man pratar med blir väldigt illa till mods, vet inte alls vad den ska säga och nästan i panik börjar ösa ur sig plattityder som "Åh vad tråkigt, men det blir nog bättre snart", "Det ordnar sig nog", "Det är nog inte så farligt egentligen"?

Jag har länge känt det arbetsamt att försöka lista ut vad jag ska svara på den inledande "Hur är det?"-frågan. Man skulle förvisso kunna göra det enkelt för sig och helt sonika betrakta det som ett idiomatiskt uttryck som ersätter det kortfattade "Hej" - och därmed alltid och per automatik svara "Det är bra."
Men vart hamnar man då?
Om man vill försöka bygga en relation, om man vill försöka utveckla ett samtal - kan man verkligen det om man inte kan vara ärlig, om man inte kan vara personlig, om man inte kan stå för den människa man är och hur man mår och känner sig?

Jag förväntar mig inga "svar" på frågorna i det här inlägget, men eftersom frågorna snurrar hos mig ofta, vill jag försöka sätta ord på dem och se vart jag hamnar.
Som vanligt är jag mycket nyfiken på vad ni som läser detta har för tankar kring detta, så ni får jättegärna lämna en kommentar om ni vill.

Depression

Jag har debatterat länge med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget eller ej ... Och jag är väl inte helt övertygad, men nu blir det publicerat i alla fall.

Som titeln säger handlar det om depression.

Först av allt måste jag säga att jag är oerhört trött på att begrepp som "depression" och "ångest" numer används alldeles för lättvindigt!! Det har nästan blivit modernt att vara deprimerad eller att ha ångest, och man har ångest för både det ena och det andra i livet ...
Jag förstår att språkbruket kan komma att förändras, men för människor som lider av riktig depression eller ångest är det oerhört arbetsamt att andra använder det på ett felaktigt sätt. Därmed inte sagt att inte många människor idag lider av antingen depression eller ångest, eller båda, för i dagens samhälle har den typen av diagnoser blivit allt vanligare ... men faktum kvarstår att många använder begreppen slarvigt.
Jag har levt med en ångestsjukdom så länge jag kan minnas. Jag fick den visserligen inte diagnostiserad förrän 2002, men jag hade min första ångestattack - som jag själv minns - när jag var sex år gammal. Det gör mig väldigt känslig för hur den här typen av terminologi används.

Men nu var det depression det här inlägget skulle fokusera på - vilket även det är en allvarlig medicinsk diagnos, som inte alls handlar om att man "känner sig nere", eller att man har stött på ett antal motgångar.

Kriterierna för depression är följande (Klicka här för mer information)

DSM-IV kriterier för depressiv sjukdomsperiod

A. Minst ett av symtomen nedstämdhet eller minskat intresse/glädje måste föreligga. Förutom något eller båda av dessa måste minst fyra av de övriga symtomen föreligga för diagnosen egentlig depressionsepisod. 
B. Övriga symtom är:
* betydande viktnedgång utan bantning, viktuppgång, minskad eller ökad aptit nästan dagligen
* sömnstörning (oftast minskad sömn, men ibland ökad)
* observerbar psykomotorisk agitation eller hämning
* svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen
* värdelöshets- eller skuldkänslor (obefogade)
* minskad tankeförmåga, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet
* återkommande tankar på döden, självmordstankar, planering för självmord eller utfört självmordsförsök
C. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden
D. Symtomen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller av somatisk sjukdom/skada
E. Symtomen förklaras inte bättre med sorgreaktion, d.v.s. att den depressiva symtomatologin har varat längre än två månader efter närståendes bortgång.

Trots att jag inte är villig att gå in på konkreta detaljer kring min egen tillvaro just nu kan jag med eftertryck säga att jag uppfyller kriterierna för en depression just nu. Jag har upplevt några depressioner tidigare, men inte många - jag står för att jag har svackor, att jag "går ner mig" och blir väldigt ledsen, men det är en helt annan sak.
Vad jag upplever nu är dock en riktig depression.

Något som jag själv förknippar väldigt tydligt med depression förekommer dock inte som ett kriterium, vilket gjorde mig förvånad. För mig är det kanske allra tydligaste tecknet på att det är just en depression, och inte en tillfällig nedgång, hopplöshet.
Känslan att ingenting spelar något roll, att allting är hopplöst, att det inte finns någon vits. I ovan nämnda kriterier finns "värdelöshets- eller skuldkänslor" och det kan jag också hålla med om, men hopplösheten är något annat, tycker jag.

Jag har arbetat mycket med mig själv rent mentalt, för att nå dit jag är idag. Många år av "soul searching" och hårt arbete, och jag har lärt mig mycket om mig själv och mycket om hur jag själv kan förändra aspekter av mitt liv och min person som inte fungerar - genom att t.ex. förändra destruktiva tankemönster och genom att lära mig att leva med en ångestsjukdom utan att den styr mitt liv.
Men känslan av hopplöshet som karaktäriserar en depression gör det snudd på omöjligt att arbeta med depressionen.

Jag anser mig vara en realist, och det som i mitt liv just nu utlöser tankar på hopplöshet (m.m.) anser jag vara fast förankrade i verkligheten - och hur kan jag då försöka förändra dem?
Den allra största delen av min ångest har varit irrationell, och det har inneburit att jag har kunnat arbeta med det realistiska och rationella för att hantera ångesten och inte låta den ta över. Men de tankar och känslor som snurrar nu är inte irrationella, de är "fakta", de är "sanna" ... "det är så det är".
Och hur jobbar man med det?

Som jag skrev inledningsvis har jag överlagt länge med mig själv om jag verkligen skulle publicera det här inlägget, eller om det faktiskt blir för personligt.
Samtidigt vet jag att jag är en oerhört sluten person, jag har väldigt svårt att öppna upp och det är lätt för mig att ta på mig en mask bland andra människor, där jag på något sätt försöker "skyla över" hur dåligt jag faktiskt mår.
(Ja, det finns en förklaring till det också, som jag är väl medveten om, men det här inlägget blev tungt och personligt nog utan att göra ytterligare en utvikning)
Därför kanske det inte är så dumt att ta klivet och våga publicera detta.

Jag vill, avslutningsvis, poängtera några saker.
Det ena är att jag inte alls är ute efter någon sympati - jag uppskattar att människor förstår att jag mår dåligt och respekterar det, men något allmänt "tycka-synd-om"-syndrom, med plattityder och klyschor, är inte konstruktivt alls.
Det andra är att jag inte är redo att ge upp och bara släppa taget om allting. Det är oerhört svårt att försöka hitta en väg framåt nu, ett sätt att komma ifrån dessa depressiva och destruktiva känslor som landar i värdelöshet och hopplöshet, men bara för att jag i nuläget inte kan se en väg ut ur detta innebär inte att det inte finns någon.