Och nu då ...?

Jag har, som jag har skrivit om tidigare, inte mått så bra under hösten.
Nu kom resan till Karlstad, och resan till Riga, och frågan var om det kunde bli ett så pass stort avbrott i tillvaron att jag kunde få lite av ett avstamp i och med det ...

Jag har varit hemma i ca 1½ vecka, och det är faktiskt svårt att göra ett vettig bedömning.
Det tog ganska lång tid att varva ner och samla tankar, att bearbeta intryck och landa ordentligt i den här resan, inte minst eftersom jag var i så pass dålig form till att börja med.
Och efter det ... ja, jag känner mig ungefär som blogginläggets rubrik: "Och nu då...?"

Jag har kvar mina arbetsamma, och depressiva, tankar - det verkar i nuläget omöjligt för mig att komma ifrån dem, att arbeta med dem, eller att hitta andra synsätt och vinklar som ger mig en chans att förändra tankesätten ...
Samtidigt tycker jag i ärlighetens namn att jag försöker göra mer nu än vad jag gjorde innan resan. Jag försöker ge mig i väg ut, jag försöker göra olika saker, både "nyttiga och nödvändiga" saker men även saker som egentligen ska vara roliga ...
Tyvärr verkar det inte, i alla fall än så länge, göra värst mycket nytta. Jag vet inte om det är tillfälligheter (men jag gillar NCIS-karaktären Gibbs fasta övertygelse: "I don't believe in coincidence!" *ler lite*) eller om jag trots allt är oerhört präglad av mina destruktiva och depressiva tankar, men jag kan inte komma ifrån känslan att vad jag än gör blir det fel.
Förmodligen är det så att jag mår så pass dåligt nu att jag blir överkänslig, och därmed reagerar starkare än vad jag annars skulle göra - men det är minst sagt svårt att hålla fast vid att försöka "göra" saker när man upplever att man bara mår sämre av att göra dem ...

Jag vet i ärlighetens namn fortfarande inte vad jag ska göra för att kunna vända på det här - och jag har aldrig trott på "enkla lösningar" ... de har helt enkelt inte existerat i min värld.
I nuläget är nog det enda jag kan göra att försöka att bara ta en dag i taget - hur svårt det än är.

Jag ska göra en liten utvikning till det här inlägget, för det kommer en poäng som kan vara relevant för hur jag mår och känner nu.
När jag var sjukskriven (2002-2006, för social fobi) var det mycket prat - med min familj, med läkare, med terapeuter o.s.v. - om min självkänsla, mitt självförtroende och min självbild. Något som jag har jobbat mycket med, men som ibland fortfarande är ett stort problem. Det kom vid ett flertal tillfällen upp detta att "du måste tycka om det själv", det är så viktigt att du kan se dig själv i spegeln, att du tror på dig själv och att du faktiskt tycker om dig själv - kan du jobba med det och uppnå det, då kommer mycket av den övriga problematiken att lösa upp sig (framför allt då den sociala problematiken, som det ju fokuserades mest på under min sjukskrivning).
Jag höll med - till viss del!! Och gör så fortfarande. Jag håller med - till viss del!
För visst är det otroligt viktigt att man trivs med sig själv och att man står för vem man är.
Men det räcker inte!
Jag har levt i flera år i mer eller mindre total isolering, och tro mig, det räcker inte att kunna se sig själv i spegeln och se något bra!
Människor är flockdjur, vi behöver en social sfär, vi behöver andra människor runt oss, andra människor som bekräftar oss, vi behöver ett socialt utbyte. Därför menade jag under sjukskrivningen att det inte räckte om jag jobbade med min egen självkänsla. Det var en del, en stor del, i min problematik, men det räckte inte. Jag var tvungen att få kontakt med andra människor också, att bli sedd av andra, att få bekräftelse av andra. Och det fick jag till slut, vilket i sin tur då påbörjade en positiv spiral - mitt självförtroende ökades successivt och ju bättre det blev, desto mer kunde jag klara av sociala situationer, och få ännu mer bekräftelse.

Denna långa utläggning hänger faktiskt ihop med hur jag mår just nu också.
Jag vet att jag måste jobba själv, med att hitta sätt att tänka och sätt att vara som gör att jag orkar med tillvaron, men jag tror inte det räcker. Jag har gjort enormt mycket jobb själv, med mitt eget psyke, för att nå dit jag har kommit, men i det här läget vet jag inte hur mycket mer jag kan göra ...
Jag tror det krävs någonting mer, någonting utifrån ... Samtidigt som jag inte bara kan sitta stilla och stirra i taket och vänta på att något ska hända.
Jag vill kunna jobba mig ur arbetsamma situationer själv - men just nu vet jag faktiskt inte hur!