15 November 2010 - 2015

ZORRO

Loved Always ~ Missed Forever

5 juli 1997 - 15 November 2010

Den 15 november är alltid en svår dag för mig, och lär nog alltid förbli.
I dag är det ofattbara fem år sedan jag lämnade Zorro på smådjurskliniken ... och åkte hem själv.

Tiden läker alla sår - ett uttryck som nog de allra flesta har hört, och kanske också använt. Jag använder det inte.
Jag har lärt mig att leva utan Zorro, jag har ett liv nu som inte är präglat av honom - jag behöver inte ta hänsyn till honom, jag behöver inte se till att hans behov är tillgodosedda innan jag tillgodoser mina egna, och jag har ingen som välkomnar mig när jag kommer hem, ingen som alltid finns där, inte en lägenhet fylld av liv och kärlek.
Men mina sår har inte läkt. Kanske inte fem år räcker, jag vet inte. Kanske det behövs sex år, eller sju, eller tio? Men mina sår har inte läkt, trots att fem år nu har gått.

Det sägs att sorgen så småningom näst intill försvinner, medan saknaden alltid finns kvar. Jag köper inte det heller. Tanken och känslan att Zorro aldrig mer kommer att ligga i mitt knä, eller sno runt mina ben, eller slicka min kind, är så förlamande smärtsamma att ord inte räcker till. Jag saknar Zorro till döds, och jag sörjer honom minst lika mycket nu som för fem år sedan.

Sorgen efter Zorro är en smärta jag har lärt mig att leva med, en smärta som alltid finns där, men mitt liv går vidare ändå. Under lång tid trodde jag nog att smärtan skulle lana av så småningom, men nu tror jag att det är en smärta jag kommer att få leva med resten av mitt liv.

Något som jag formligen avskyr hur det vardagliga försvinner i glömska. Hur allt det där lilla, det slentrianmässiga, det som hände utan att någon reflekterade över det, nu är borta.
Väldigt snart efter Zorros bortgång, efter bara några dagar, kom en panisk skräck över mig, just för att jag skulle glömma ... jag visste att tidens gång skulle få de rent konkreta minnena att blekna, och det fyllde mig med fullständig panik.
Jag försökte skriva ner allt jag kunde komma på, alltifrån hur vi låg tillsammans i sängen till våra dagliga rutiner, till hur jag pratade med honom - vad jag ska när jag skulle gå och vad jag sa när jag kom hem - men trots att det finns sida efter sida efter sida, i flera dagböcker, om detta, känns det nu i efterhand som det inte räcker.

Under tiden direkt efter Zorros död - kanske det första halvåret eller så, fick jag ofta höra att jag inte skulle fastna i tankar på Zorro, jag skulle inte gå ner mig, jag skulle tänka på annat istället, göra roliga saker. Och jag förstår tanken, jag förstår konceptet, men jag fungerar på rakt motsatt sätt. Jag upplever att om jag tänker på annat, och om jag glömmer, bara det allra minsta, då var min relation till Zorro inte värd något, då var vårt liv tillsammans bara en parentes, inget värt att minnas. Och så kunde jag ju inte ha det.
Jag tänker fortfarande likadant. Jag får fruktansvärt dåligt samvete när jag i dagboken läser detaljer om mitt liv tillsammans med Zorro som jag nu har glömt bort ... Med tanke på den relation jag och Zorro utvecklade känns det som jag borde ha varenda minut vi spenderade tillsammans inetsade på hornhinnan ...

Det finns två bra citat, ur två väldigt olika TV-serier, som jag tycker på ett bra sätt illustrerar hur jag känner kring Zorros död och sorgen efter honom.

Det första citatet kommer från TV-serien Kvinnofängelset (Prisoner: Cell Block H), riktigt tidigt i denna långkörarserie från Australien (jag tror det är avsnitt tre eller fyra).
Meg Jackson har förlorat sin man, Bill, som blev knivskuren till döds i ett upplopp i fängelset, och en liten tid efter det säger hon till en kollega:
- I accepted Bill's death. But the hardest thing was to accept a life without him.
Oerhört talande! Det är inte så svårt att acceptera att någon har dött. Även om vi nu inte känner till värst mycket om döden, annat än att vi alla får uppleva den, så kan vi ändå på ett förnuftsmässigt plan acceptera att våra närstående dör. Men det är något helt annat att acceptera konsekvenserna av att någon har dött, livet efter det, livet utan dem ...

Det andra citatet kommer från Downton Abbey, där Isobel Crawley förlorade sin son Matthew. Någon gång under säsong fyra försöker Violet (The Dowager Countess) övertala Isobel att följa med på någon middag, att för en gångs skull komma bort ifrån tankarna på sin avlidne son. Isobel svarar:
- But you see, I have this feeling ... That when I laugh, or read a book, or hum a tune, it means that I've forgotten him ... just for a moment. And it's that that I can't bare."
Också helt fantastiskt uttryckt! "Tänker man på något annat", vilket är en vanlig fras (i alla fall har jag fått höra den ofta) innebär ju det att min inte har sin älskade i tankarna - alltså har man, om än tillfälligt, glömt bort honom ... och hur djup var då relationen? Om man bara kan "glömma bort" och "tänka på något annat"?

Texten "Rainbow Bridge", som finns i ett tidigare inlägg, har berört mig mycket - på ett ganska dubbelt sätt. Jag tycker texten är fantastiskt fin, och tanken den uttrycker är underbar och tilltalar mig mycket - samtidigt som jag inte på några villkor kan förmå mig att tro på den.
Jag kan inte se, realistiskt sett, att det finns ett liv efter döden. Vi föds och vi dör - "av jord är du kommen, jord skall du åter varda" - jag tror inte det finns något mer. Vi får det liv vi får här, och vi får försöka göra vad vi kan med det, men det är allt.
Men jag kan inte komma ifrån en önskan och en vilja att faktiskt kunna tro på att det finns något mer. Döden måste ju i ärlighetens namn bli lite mindre slutgiltig för de som tror att det faktiskt finns något mer, kanske till och med att  man får träffa de man älskar igen, på något sätt, någonstans.
För mig är döden det absoluta slutet. Det finns ingenting mer.
Och det gör sorgen efter Zorro svår att bearbeta - hur ska jag kunna acceptera att all vår kärlek, all vår ömsesidiga respekt, allt det som vi hade, nu för alltid är borta?

Jag är fullt medveten om att sorg är något väldigt individuellt, och jag menar inte på något sätt att försöka driva ett argument kring sorgearbete i det här inlägget. Här handlar det istället om att försöka förklara hur mitt sorgearbete ser ut, hur jag tänker och känner och reagerar. Inte minst eftersom jag ofta har upplevt att de tankar och synpunkter och förslag jag har fått från andra inte fungerar för mig - då känns det än viktigare att försöka förklara hur jag reagerar ...

Jag tänker på Zorro, praktiskt taget varje dag, fortfarande - men det är klart att just den 15 november blir det extra mycket. Och jag har oerhört svårt att greppa att det har kunnat gå fem år!
En återkommande fråga den första dryga månaden efter Zorros bortgång i min dagbok är: "HUR ska jag kunna leva mitt liv utan Zorro?"
Jag har inget svar på det ...
Jo, jag lånar ett svar från min farmor - hon sa ibland, helt enkelt: "Det går för att det måste gå."
Och så är det ju. Timmar och dagar, veckor och månader - till och med år - de kommer och går, obönhörligt, och man får bara försöka att följa med på tåget i den mån man orkar och kan.