Och nu då ...?

Jag har, som jag har skrivit om tidigare, inte mått så bra under hösten.
Nu kom resan till Karlstad, och resan till Riga, och frågan var om det kunde bli ett så pass stort avbrott i tillvaron att jag kunde få lite av ett avstamp i och med det ...

Jag har varit hemma i ca 1½ vecka, och det är faktiskt svårt att göra ett vettig bedömning.
Det tog ganska lång tid att varva ner och samla tankar, att bearbeta intryck och landa ordentligt i den här resan, inte minst eftersom jag var i så pass dålig form till att börja med.
Och efter det ... ja, jag känner mig ungefär som blogginläggets rubrik: "Och nu då...?"

Jag har kvar mina arbetsamma, och depressiva, tankar - det verkar i nuläget omöjligt för mig att komma ifrån dem, att arbeta med dem, eller att hitta andra synsätt och vinklar som ger mig en chans att förändra tankesätten ...
Samtidigt tycker jag i ärlighetens namn att jag försöker göra mer nu än vad jag gjorde innan resan. Jag försöker ge mig i väg ut, jag försöker göra olika saker, både "nyttiga och nödvändiga" saker men även saker som egentligen ska vara roliga ...
Tyvärr verkar det inte, i alla fall än så länge, göra värst mycket nytta. Jag vet inte om det är tillfälligheter (men jag gillar NCIS-karaktären Gibbs fasta övertygelse: "I don't believe in coincidence!" *ler lite*) eller om jag trots allt är oerhört präglad av mina destruktiva och depressiva tankar, men jag kan inte komma ifrån känslan att vad jag än gör blir det fel.
Förmodligen är det så att jag mår så pass dåligt nu att jag blir överkänslig, och därmed reagerar starkare än vad jag annars skulle göra - men det är minst sagt svårt att hålla fast vid att försöka "göra" saker när man upplever att man bara mår sämre av att göra dem ...

Jag vet i ärlighetens namn fortfarande inte vad jag ska göra för att kunna vända på det här - och jag har aldrig trott på "enkla lösningar" ... de har helt enkelt inte existerat i min värld.
I nuläget är nog det enda jag kan göra att försöka att bara ta en dag i taget - hur svårt det än är.

Jag ska göra en liten utvikning till det här inlägget, för det kommer en poäng som kan vara relevant för hur jag mår och känner nu.
När jag var sjukskriven (2002-2006, för social fobi) var det mycket prat - med min familj, med läkare, med terapeuter o.s.v. - om min självkänsla, mitt självförtroende och min självbild. Något som jag har jobbat mycket med, men som ibland fortfarande är ett stort problem. Det kom vid ett flertal tillfällen upp detta att "du måste tycka om det själv", det är så viktigt att du kan se dig själv i spegeln, att du tror på dig själv och att du faktiskt tycker om dig själv - kan du jobba med det och uppnå det, då kommer mycket av den övriga problematiken att lösa upp sig (framför allt då den sociala problematiken, som det ju fokuserades mest på under min sjukskrivning).
Jag höll med - till viss del!! Och gör så fortfarande. Jag håller med - till viss del!
För visst är det otroligt viktigt att man trivs med sig själv och att man står för vem man är.
Men det räcker inte!
Jag har levt i flera år i mer eller mindre total isolering, och tro mig, det räcker inte att kunna se sig själv i spegeln och se något bra!
Människor är flockdjur, vi behöver en social sfär, vi behöver andra människor runt oss, andra människor som bekräftar oss, vi behöver ett socialt utbyte. Därför menade jag under sjukskrivningen att det inte räckte om jag jobbade med min egen självkänsla. Det var en del, en stor del, i min problematik, men det räckte inte. Jag var tvungen att få kontakt med andra människor också, att bli sedd av andra, att få bekräftelse av andra. Och det fick jag till slut, vilket i sin tur då påbörjade en positiv spiral - mitt självförtroende ökades successivt och ju bättre det blev, desto mer kunde jag klara av sociala situationer, och få ännu mer bekräftelse.

Denna långa utläggning hänger faktiskt ihop med hur jag mår just nu också.
Jag vet att jag måste jobba själv, med att hitta sätt att tänka och sätt att vara som gör att jag orkar med tillvaron, men jag tror inte det räcker. Jag har gjort enormt mycket jobb själv, med mitt eget psyke, för att nå dit jag har kommit, men i det här läget vet jag inte hur mycket mer jag kan göra ...
Jag tror det krävs någonting mer, någonting utifrån ... Samtidigt som jag inte bara kan sitta stilla och stirra i taket och vänta på att något ska hända.
Jag vill kunna jobba mig ur arbetsamma situationer själv - men just nu vet jag faktiskt inte hur!

"Hur mår du?"

- "Hej, hur är det?"
- "Tjena, hur mår du idag?"

Frågor som ställs ett oändligt antal gånger varje dag, i alla upptänkliga situationer. Kanske för många den mest naturliga samtalsformen, något som fungerar i alla lägen, till alla.
Men vad säger man egentligen? Hur ska man tolka frågorna, vad ska man läsa in i dem?

Jag har alltid tagit frågorna bokstavligt. När jag möter någon som frågar hur det är vill den personen veta hur jag mår, hur jag har det, hur jag känner mig.
Men är det verkligen så?

Jag har diagnosen social fobi, och det ligger mig i fatet i sådana här situationer. Jag har, och har alltid haft, en tendens att alltid överanalysera alla sociala situationer. Jag är väldigt perceptiv och känner av stämningar på ett oerhört konkret sätt, men jag läser också in mycket i sociala situationer, ibland sådant som faktiskt inte finns där.
Kanske gör jag så här också - eller?

Har fraserna"Hur är det?" och "Hur mår du?" kommit att bli enbart idiomatiska uttryck som i sig själva inte har någon konkret betydelse? Är de helt enkelt bara en utbroderad variant av "Hej!"?

Jag upplever relativt ofta ett problem med just den här typen av inledningar på samtal. Jag upplever en väldig dubbelhet i detta, där jag har en stark inneboende känsla av att om någon frågar hur jag mår, ska jag svara på frågan. Samtidigt har jag en stark känsla av att när svaret på frågan är något annat än ett automatiskt "Bra, hur är det själv?" blir situationen och det följande samtalet ansträngt och spänt.

Självklart umgås man med människor på olika nivåer; man pratar med sin partner på ett annat sätt än man pratar med sin chef, man pratar med sina föräldrar på ett annat sätt än med barnens kompisar o.s.v., och det spelar också roll. I nära relationer skall man självklart kunna vara ärlig och berätta hur man verkligen mår - men vart ska man dra gränsen?
När ska man kunna ta upp och stå för att man har en dålig dag, vecka, eller månad, eller att allting bara känns genomruttet - och när ska man maskera det och ta autosvaret "Bra."

Jag har själv väldigt svårt att vara personlig, jag tror det har bland annat med min sociala fobi att göra, jag har ofta en tendens att sätta på en "allting-är-bra-mask".
Ibland känns det helt rätt, ibland verkar det vara förväntat av mig, det är så man ska bete sig. Samtidigt tär det, framför allt när man mår riktigt dåligt, men mår man bättre av att dela med sig utav det bara för att tydligt märka att personen man pratar med blir väldigt illa till mods, vet inte alls vad den ska säga och nästan i panik börjar ösa ur sig plattityder som "Åh vad tråkigt, men det blir nog bättre snart", "Det ordnar sig nog", "Det är nog inte så farligt egentligen"?

Jag har länge känt det arbetsamt att försöka lista ut vad jag ska svara på den inledande "Hur är det?"-frågan. Man skulle förvisso kunna göra det enkelt för sig och helt sonika betrakta det som ett idiomatiskt uttryck som ersätter det kortfattade "Hej" - och därmed alltid och per automatik svara "Det är bra."
Men vart hamnar man då?
Om man vill försöka bygga en relation, om man vill försöka utveckla ett samtal - kan man verkligen det om man inte kan vara ärlig, om man inte kan vara personlig, om man inte kan stå för den människa man är och hur man mår och känner sig?

Jag förväntar mig inga "svar" på frågorna i det här inlägget, men eftersom frågorna snurrar hos mig ofta, vill jag försöka sätta ord på dem och se vart jag hamnar.
Som vanligt är jag mycket nyfiken på vad ni som läser detta har för tankar kring detta, så ni får jättegärna lämna en kommentar om ni vill.