Lyckodrogen

Religion är ett opium för folket.
Något i den stilen lär ju Karl Marx ha skrivit ...

I dagens samhälle är det knappast religionen som är folkets opium.
Jag skulle snarare säga: Lycka är ett opium för folket.

Lycka har blivit oerhört viktigt för oss idag.
Den som är lycklig är per automatik framgångsrik, intelligent, duktig, stark och beundransvärd. Lyckan är något att ständigt eftersträva och uppnå.
Det blir därmed också väldigt viktigt att förmedla att vi är lyckliga! Vi måste hela tiden visa upp vår lycka, för det är genom påvisandet att vi är lyckliga som vi får bekräftelse på vår intelligens, vår styrka och vår framgång.

Men är det inte väldigt skevt? Målar det inte upp en konstig bild av människor i dagens samhälle?

Vad händer med oss som inte orkar, eller inte vill, projicera fram lyckan?
Vi som inte alltid vill svara "Det är bra." på frågan "Hur är det?" Vi som inte orkar fylla nyhetsflöden på sociala medier med klyschor och plattityder och som verkligen känner ett tvång i att alltid se något positivt i allting. Vi som inte längre orkar höra fraser som "When life gives you lemon, make lemonade!" och som inte, hur vi än försöker, kan se att "every cloud has a silver lining".

Det sägs sällan uttryckligen, men man får väldigt lätt stämpeln av en gnällspik eller en pessimist, om man inte genomgående orkar visa upp sin lycka! Man ses som "obekväm" eller "udda", man gör inte som alla andra, och människor runt omkring en vet inte hur de ska förhålla sig, vad de ska säga och göra ...

Men är det inte istället mänskligt och ärligt?
Att våga stå för att livet är SKIT ibland - att man bara inte orkar! Att det inte går att se något bra i tillvaron, för att det gång på gång, dag efter dag, vecka efter vecka händer dåliga saker.
Varför har det blivit kutym att vara tvungen att mörka det dåliga och bara visa upp det positiva - ja, mer än kutym egentligen, snarare social praxis?!

Gå in på vilka sociala medier som helst, och scrolla igenom nyhetsflödet - det är inte ofta man hittar inlägg om att personen inte orkar mer, att det känns nattsvart, att det är tröstlöst. Det finns såna inlägg också, men i de allra, allra flesta fallen kommer det någon avslutning som ska ta udden utav det negativa (och jag säger inget om det, jag gör ofta själv likadant, för att inte känna mig som den ultimata pessimisten som ingen vill umgås med) - och för det allra mesta är det fantastiska inlägg, om underbara barn och fantastiska husdjur och makalösa semesterresor ...
Det finns någon slags "må bra"-faktor i det, visst, men är det verkligen representativt för de människor som gör inläggen? Att ha barn måste vara bland det mest fantastiska som finns, men nog kan ungarna vara överjävliga ibland? Husdjur är helt fantastiska, men nog är man ibland trött på att gå ut med hunden kl halv sex på morgonen i hällande spöregn? Utlandsresorna ger otroligt mycket, men inte är det så kul att fastna i bagagekontroller eller få magsjuka eller råka ut för förseningar?

Har lyckan verkligen blivit en så allomfattande drog att vi nästan gör vad som helst för att visa upp att vi har den? Till och med kanske förvanskar vår verklighet - eller beskriver en ren lögn?