Och nu då ...?

Jag har, som jag har skrivit om tidigare, inte mått så bra under hösten.
Nu kom resan till Karlstad, och resan till Riga, och frågan var om det kunde bli ett så pass stort avbrott i tillvaron att jag kunde få lite av ett avstamp i och med det ...

Jag har varit hemma i ca 1½ vecka, och det är faktiskt svårt att göra ett vettig bedömning.
Det tog ganska lång tid att varva ner och samla tankar, att bearbeta intryck och landa ordentligt i den här resan, inte minst eftersom jag var i så pass dålig form till att börja med.
Och efter det ... ja, jag känner mig ungefär som blogginläggets rubrik: "Och nu då...?"

Jag har kvar mina arbetsamma, och depressiva, tankar - det verkar i nuläget omöjligt för mig att komma ifrån dem, att arbeta med dem, eller att hitta andra synsätt och vinklar som ger mig en chans att förändra tankesätten ...
Samtidigt tycker jag i ärlighetens namn att jag försöker göra mer nu än vad jag gjorde innan resan. Jag försöker ge mig i väg ut, jag försöker göra olika saker, både "nyttiga och nödvändiga" saker men även saker som egentligen ska vara roliga ...
Tyvärr verkar det inte, i alla fall än så länge, göra värst mycket nytta. Jag vet inte om det är tillfälligheter (men jag gillar NCIS-karaktären Gibbs fasta övertygelse: "I don't believe in coincidence!" *ler lite*) eller om jag trots allt är oerhört präglad av mina destruktiva och depressiva tankar, men jag kan inte komma ifrån känslan att vad jag än gör blir det fel.
Förmodligen är det så att jag mår så pass dåligt nu att jag blir överkänslig, och därmed reagerar starkare än vad jag annars skulle göra - men det är minst sagt svårt att hålla fast vid att försöka "göra" saker när man upplever att man bara mår sämre av att göra dem ...

Jag vet i ärlighetens namn fortfarande inte vad jag ska göra för att kunna vända på det här - och jag har aldrig trott på "enkla lösningar" ... de har helt enkelt inte existerat i min värld.
I nuläget är nog det enda jag kan göra att försöka att bara ta en dag i taget - hur svårt det än är.

Jag ska göra en liten utvikning till det här inlägget, för det kommer en poäng som kan vara relevant för hur jag mår och känner nu.
När jag var sjukskriven (2002-2006, för social fobi) var det mycket prat - med min familj, med läkare, med terapeuter o.s.v. - om min självkänsla, mitt självförtroende och min självbild. Något som jag har jobbat mycket med, men som ibland fortfarande är ett stort problem. Det kom vid ett flertal tillfällen upp detta att "du måste tycka om det själv", det är så viktigt att du kan se dig själv i spegeln, att du tror på dig själv och att du faktiskt tycker om dig själv - kan du jobba med det och uppnå det, då kommer mycket av den övriga problematiken att lösa upp sig (framför allt då den sociala problematiken, som det ju fokuserades mest på under min sjukskrivning).
Jag höll med - till viss del!! Och gör så fortfarande. Jag håller med - till viss del!
För visst är det otroligt viktigt att man trivs med sig själv och att man står för vem man är.
Men det räcker inte!
Jag har levt i flera år i mer eller mindre total isolering, och tro mig, det räcker inte att kunna se sig själv i spegeln och se något bra!
Människor är flockdjur, vi behöver en social sfär, vi behöver andra människor runt oss, andra människor som bekräftar oss, vi behöver ett socialt utbyte. Därför menade jag under sjukskrivningen att det inte räckte om jag jobbade med min egen självkänsla. Det var en del, en stor del, i min problematik, men det räckte inte. Jag var tvungen att få kontakt med andra människor också, att bli sedd av andra, att få bekräftelse av andra. Och det fick jag till slut, vilket i sin tur då påbörjade en positiv spiral - mitt självförtroende ökades successivt och ju bättre det blev, desto mer kunde jag klara av sociala situationer, och få ännu mer bekräftelse.

Denna långa utläggning hänger faktiskt ihop med hur jag mår just nu också.
Jag vet att jag måste jobba själv, med att hitta sätt att tänka och sätt att vara som gör att jag orkar med tillvaron, men jag tror inte det räcker. Jag har gjort enormt mycket jobb själv, med mitt eget psyke, för att nå dit jag har kommit, men i det här läget vet jag inte hur mycket mer jag kan göra ...
Jag tror det krävs någonting mer, någonting utifrån ... Samtidigt som jag inte bara kan sitta stilla och stirra i taket och vänta på att något ska hända.
Jag vill kunna jobba mig ur arbetsamma situationer själv - men just nu vet jag faktiskt inte hur!

Depression

Jag har debatterat länge med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget eller ej ... Och jag är väl inte helt övertygad, men nu blir det publicerat i alla fall.

Som titeln säger handlar det om depression.

Först av allt måste jag säga att jag är oerhört trött på att begrepp som "depression" och "ångest" numer används alldeles för lättvindigt!! Det har nästan blivit modernt att vara deprimerad eller att ha ångest, och man har ångest för både det ena och det andra i livet ...
Jag förstår att språkbruket kan komma att förändras, men för människor som lider av riktig depression eller ångest är det oerhört arbetsamt att andra använder det på ett felaktigt sätt. Därmed inte sagt att inte många människor idag lider av antingen depression eller ångest, eller båda, för i dagens samhälle har den typen av diagnoser blivit allt vanligare ... men faktum kvarstår att många använder begreppen slarvigt.
Jag har levt med en ångestsjukdom så länge jag kan minnas. Jag fick den visserligen inte diagnostiserad förrän 2002, men jag hade min första ångestattack - som jag själv minns - när jag var sex år gammal. Det gör mig väldigt känslig för hur den här typen av terminologi används.

Men nu var det depression det här inlägget skulle fokusera på - vilket även det är en allvarlig medicinsk diagnos, som inte alls handlar om att man "känner sig nere", eller att man har stött på ett antal motgångar.

Kriterierna för depression är följande (Klicka här för mer information)

DSM-IV kriterier för depressiv sjukdomsperiod

A. Minst ett av symtomen nedstämdhet eller minskat intresse/glädje måste föreligga. Förutom något eller båda av dessa måste minst fyra av de övriga symtomen föreligga för diagnosen egentlig depressionsepisod. 
B. Övriga symtom är:
* betydande viktnedgång utan bantning, viktuppgång, minskad eller ökad aptit nästan dagligen
* sömnstörning (oftast minskad sömn, men ibland ökad)
* observerbar psykomotorisk agitation eller hämning
* svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen
* värdelöshets- eller skuldkänslor (obefogade)
* minskad tankeförmåga, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet
* återkommande tankar på döden, självmordstankar, planering för självmord eller utfört självmordsförsök
C. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden
D. Symtomen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller av somatisk sjukdom/skada
E. Symtomen förklaras inte bättre med sorgreaktion, d.v.s. att den depressiva symtomatologin har varat längre än två månader efter närståendes bortgång.

Trots att jag inte är villig att gå in på konkreta detaljer kring min egen tillvaro just nu kan jag med eftertryck säga att jag uppfyller kriterierna för en depression just nu. Jag har upplevt några depressioner tidigare, men inte många - jag står för att jag har svackor, att jag "går ner mig" och blir väldigt ledsen, men det är en helt annan sak.
Vad jag upplever nu är dock en riktig depression.

Något som jag själv förknippar väldigt tydligt med depression förekommer dock inte som ett kriterium, vilket gjorde mig förvånad. För mig är det kanske allra tydligaste tecknet på att det är just en depression, och inte en tillfällig nedgång, hopplöshet.
Känslan att ingenting spelar något roll, att allting är hopplöst, att det inte finns någon vits. I ovan nämnda kriterier finns "värdelöshets- eller skuldkänslor" och det kan jag också hålla med om, men hopplösheten är något annat, tycker jag.

Jag har arbetat mycket med mig själv rent mentalt, för att nå dit jag är idag. Många år av "soul searching" och hårt arbete, och jag har lärt mig mycket om mig själv och mycket om hur jag själv kan förändra aspekter av mitt liv och min person som inte fungerar - genom att t.ex. förändra destruktiva tankemönster och genom att lära mig att leva med en ångestsjukdom utan att den styr mitt liv.
Men känslan av hopplöshet som karaktäriserar en depression gör det snudd på omöjligt att arbeta med depressionen.

Jag anser mig vara en realist, och det som i mitt liv just nu utlöser tankar på hopplöshet (m.m.) anser jag vara fast förankrade i verkligheten - och hur kan jag då försöka förändra dem?
Den allra största delen av min ångest har varit irrationell, och det har inneburit att jag har kunnat arbeta med det realistiska och rationella för att hantera ångesten och inte låta den ta över. Men de tankar och känslor som snurrar nu är inte irrationella, de är "fakta", de är "sanna" ... "det är så det är".
Och hur jobbar man med det?

Som jag skrev inledningsvis har jag överlagt länge med mig själv om jag verkligen skulle publicera det här inlägget, eller om det faktiskt blir för personligt.
Samtidigt vet jag att jag är en oerhört sluten person, jag har väldigt svårt att öppna upp och det är lätt för mig att ta på mig en mask bland andra människor, där jag på något sätt försöker "skyla över" hur dåligt jag faktiskt mår.
(Ja, det finns en förklaring till det också, som jag är väl medveten om, men det här inlägget blev tungt och personligt nog utan att göra ytterligare en utvikning)
Därför kanske det inte är så dumt att ta klivet och våga publicera detta.

Jag vill, avslutningsvis, poängtera några saker.
Det ena är att jag inte alls är ute efter någon sympati - jag uppskattar att människor förstår att jag mår dåligt och respekterar det, men något allmänt "tycka-synd-om"-syndrom, med plattityder och klyschor, är inte konstruktivt alls.
Det andra är att jag inte är redo att ge upp och bara släppa taget om allting. Det är oerhört svårt att försöka hitta en väg framåt nu, ett sätt att komma ifrån dessa depressiva och destruktiva känslor som landar i värdelöshet och hopplöshet, men bara för att jag i nuläget inte kan se en väg ut ur detta innebär inte att det inte finns någon.