15 November 2010 - 2015

ZORRO

Loved Always ~ Missed Forever

5 juli 1997 - 15 November 2010

Den 15 november är alltid en svår dag för mig, och lär nog alltid förbli.
I dag är det ofattbara fem år sedan jag lämnade Zorro på smådjurskliniken ... och åkte hem själv.

Tiden läker alla sår - ett uttryck som nog de allra flesta har hört, och kanske också använt. Jag använder det inte.
Jag har lärt mig att leva utan Zorro, jag har ett liv nu som inte är präglat av honom - jag behöver inte ta hänsyn till honom, jag behöver inte se till att hans behov är tillgodosedda innan jag tillgodoser mina egna, och jag har ingen som välkomnar mig när jag kommer hem, ingen som alltid finns där, inte en lägenhet fylld av liv och kärlek.
Men mina sår har inte läkt. Kanske inte fem år räcker, jag vet inte. Kanske det behövs sex år, eller sju, eller tio? Men mina sår har inte läkt, trots att fem år nu har gått.

Det sägs att sorgen så småningom näst intill försvinner, medan saknaden alltid finns kvar. Jag köper inte det heller. Tanken och känslan att Zorro aldrig mer kommer att ligga i mitt knä, eller sno runt mina ben, eller slicka min kind, är så förlamande smärtsamma att ord inte räcker till. Jag saknar Zorro till döds, och jag sörjer honom minst lika mycket nu som för fem år sedan.

Sorgen efter Zorro är en smärta jag har lärt mig att leva med, en smärta som alltid finns där, men mitt liv går vidare ändå. Under lång tid trodde jag nog att smärtan skulle lana av så småningom, men nu tror jag att det är en smärta jag kommer att få leva med resten av mitt liv.

Något som jag formligen avskyr hur det vardagliga försvinner i glömska. Hur allt det där lilla, det slentrianmässiga, det som hände utan att någon reflekterade över det, nu är borta.
Väldigt snart efter Zorros bortgång, efter bara några dagar, kom en panisk skräck över mig, just för att jag skulle glömma ... jag visste att tidens gång skulle få de rent konkreta minnena att blekna, och det fyllde mig med fullständig panik.
Jag försökte skriva ner allt jag kunde komma på, alltifrån hur vi låg tillsammans i sängen till våra dagliga rutiner, till hur jag pratade med honom - vad jag ska när jag skulle gå och vad jag sa när jag kom hem - men trots att det finns sida efter sida efter sida, i flera dagböcker, om detta, känns det nu i efterhand som det inte räcker.

Under tiden direkt efter Zorros död - kanske det första halvåret eller så, fick jag ofta höra att jag inte skulle fastna i tankar på Zorro, jag skulle inte gå ner mig, jag skulle tänka på annat istället, göra roliga saker. Och jag förstår tanken, jag förstår konceptet, men jag fungerar på rakt motsatt sätt. Jag upplever att om jag tänker på annat, och om jag glömmer, bara det allra minsta, då var min relation till Zorro inte värd något, då var vårt liv tillsammans bara en parentes, inget värt att minnas. Och så kunde jag ju inte ha det.
Jag tänker fortfarande likadant. Jag får fruktansvärt dåligt samvete när jag i dagboken läser detaljer om mitt liv tillsammans med Zorro som jag nu har glömt bort ... Med tanke på den relation jag och Zorro utvecklade känns det som jag borde ha varenda minut vi spenderade tillsammans inetsade på hornhinnan ...

Det finns två bra citat, ur två väldigt olika TV-serier, som jag tycker på ett bra sätt illustrerar hur jag känner kring Zorros död och sorgen efter honom.

Det första citatet kommer från TV-serien Kvinnofängelset (Prisoner: Cell Block H), riktigt tidigt i denna långkörarserie från Australien (jag tror det är avsnitt tre eller fyra).
Meg Jackson har förlorat sin man, Bill, som blev knivskuren till döds i ett upplopp i fängelset, och en liten tid efter det säger hon till en kollega:
- I accepted Bill's death. But the hardest thing was to accept a life without him.
Oerhört talande! Det är inte så svårt att acceptera att någon har dött. Även om vi nu inte känner till värst mycket om döden, annat än att vi alla får uppleva den, så kan vi ändå på ett förnuftsmässigt plan acceptera att våra närstående dör. Men det är något helt annat att acceptera konsekvenserna av att någon har dött, livet efter det, livet utan dem ...

Det andra citatet kommer från Downton Abbey, där Isobel Crawley förlorade sin son Matthew. Någon gång under säsong fyra försöker Violet (The Dowager Countess) övertala Isobel att följa med på någon middag, att för en gångs skull komma bort ifrån tankarna på sin avlidne son. Isobel svarar:
- But you see, I have this feeling ... That when I laugh, or read a book, or hum a tune, it means that I've forgotten him ... just for a moment. And it's that that I can't bare."
Också helt fantastiskt uttryckt! "Tänker man på något annat", vilket är en vanlig fras (i alla fall har jag fått höra den ofta) innebär ju det att min inte har sin älskade i tankarna - alltså har man, om än tillfälligt, glömt bort honom ... och hur djup var då relationen? Om man bara kan "glömma bort" och "tänka på något annat"?

Texten "Rainbow Bridge", som finns i ett tidigare inlägg, har berört mig mycket - på ett ganska dubbelt sätt. Jag tycker texten är fantastiskt fin, och tanken den uttrycker är underbar och tilltalar mig mycket - samtidigt som jag inte på några villkor kan förmå mig att tro på den.
Jag kan inte se, realistiskt sett, att det finns ett liv efter döden. Vi föds och vi dör - "av jord är du kommen, jord skall du åter varda" - jag tror inte det finns något mer. Vi får det liv vi får här, och vi får försöka göra vad vi kan med det, men det är allt.
Men jag kan inte komma ifrån en önskan och en vilja att faktiskt kunna tro på att det finns något mer. Döden måste ju i ärlighetens namn bli lite mindre slutgiltig för de som tror att det faktiskt finns något mer, kanske till och med att  man får träffa de man älskar igen, på något sätt, någonstans.
För mig är döden det absoluta slutet. Det finns ingenting mer.
Och det gör sorgen efter Zorro svår att bearbeta - hur ska jag kunna acceptera att all vår kärlek, all vår ömsesidiga respekt, allt det som vi hade, nu för alltid är borta?

Jag är fullt medveten om att sorg är något väldigt individuellt, och jag menar inte på något sätt att försöka driva ett argument kring sorgearbete i det här inlägget. Här handlar det istället om att försöka förklara hur mitt sorgearbete ser ut, hur jag tänker och känner och reagerar. Inte minst eftersom jag ofta har upplevt att de tankar och synpunkter och förslag jag har fått från andra inte fungerar för mig - då känns det än viktigare att försöka förklara hur jag reagerar ...

Jag tänker på Zorro, praktiskt taget varje dag, fortfarande - men det är klart att just den 15 november blir det extra mycket. Och jag har oerhört svårt att greppa att det har kunnat gå fem år!
En återkommande fråga den första dryga månaden efter Zorros bortgång i min dagbok är: "HUR ska jag kunna leva mitt liv utan Zorro?"
Jag har inget svar på det ...
Jo, jag lånar ett svar från min farmor - hon sa ibland, helt enkelt: "Det går för att det måste gå."
Och så är det ju. Timmar och dagar, veckor och månader - till och med år - de kommer och går, obönhörligt, och man får bara försöka att följa med på tåget i den mån man orkar och kan.

En Livskamrat På Livets Resa

Den här dikten skrev jag till min mamma, efter att hennes katt, Zimba (Zorros bror) hade gått bort. Den har kommit fram i mitt sorgearbete efter Zorro också ...

EN LIVSKAMRAT PÅ LIVETS RESA

En livskamrat bredvid mig går, och håller hårt min hand.
Vi följas åt längs vägarna, genom livets land.
Vi delar gråt, vi delar skratt.
Vi delar dag, vi delar natt.
På livets långa resa.

Den väg vi går tillsammans, slutar på en strand.
Tittar ut mot horisonten, tar farväl vid havets rand.
Delad glädje, delad sorg.
Delad trygghet i hemmets borg.
På livets långa resa.

Min livskamrat försvinner bort, in i evigheten.
Vem finns kvar på stranden? Endast jag och ensamheten.
Sorgens tårar väter min kind.
Allt jag hör är ensamhetens vind.
På livets långa resa.

Rainbow Bridge

Jag fick den här fantastiska texten skickad till mig strax efter Zorro hade gått bort ...

RAINBOW BRIDGE

   When an animal dies that has been especially close to someone here, that pet goes to Rainbow Bridge.
   There are meadows and hills for all of our special friends, so they can run and play together.
   There is plenty of food, water and sunshine, and our friends are warm and comfortable.
   All the animals who had been ill and old are restored to health and vigor; those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days and times gone by.
   The animals are happy and content, except for one small thing; they each miss someone very special to them, who had to be left behind.

   They all run around and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance His bright eyes are intent; His eager body quivers.
   Suddenly he begins to run from the group, flying over the grass, his legs carrying him faster and faster.

   You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling together in joyous reunion, never to be parted again.
   The happy kisses rain upon your face; your hands again caress the beloved head, and you look once more into the trusting eyes of your pet, so long gone from your life, but never absent from your heart.

   Then you cross the Rainbow Bridge together ...

Fusk ... eller?

Imorgon är det återigen dags för musikal, den här gången blir det "Kristina från Duvemåla" på Malmö Live, med Sanna Nielsen och Philip Jalmelid.
Jag har sett Philip Jalmelid ett antal gånger nu, och jag är oerhört imponerad av honom, jag har en känsla av att han kommer att leverera en fantastisk Karl Oskar (även om jag måste tillstå att Karl Oskar för mig alltid kommer att vara mörkhårig och se ut och låta som Anders Ekborg *ler*)!

Jag såg Sanna Nielsen i en konsertversion av "Kristina" i Jönköping för lite drygt två år sedan, då tillsammans med min kanske största favorit bland svenska artister, Christer Nerfont. Då var jag imponerad av Sanna Nielsens röstkapacitet och sånginsats, dock mindre imponerad av henne som Kristina ... det ska bli väldigt spännande att se henne igen.

Jag har uppdaterat min musikalblogg med en recension av konserten i Jönköping 2013 - men har kanske tillåtit mig att fuska en aning! :) Faktum är att jag gjorde ett långt och tämligen detaljerat inlägg i min dåvarande blogg om just den här konserten, och nu har jag helt sonika översatt den till engelska och lagt upp den på musikalbloggen ... Är det fusk, månne? :)
Hur som helst tänkte jag att det vore roligt att ha konserten där när jag lägger in min recension av morgondagens föreställning, för det kommer nog att bli en del jämförelser!

Kika in på musikalbloggen här:
♫ ♪ Do You Hear The People Sing? ♪ ♫

Och nu då ...?

Jag har, som jag har skrivit om tidigare, inte mått så bra under hösten.
Nu kom resan till Karlstad, och resan till Riga, och frågan var om det kunde bli ett så pass stort avbrott i tillvaron att jag kunde få lite av ett avstamp i och med det ...

Jag har varit hemma i ca 1½ vecka, och det är faktiskt svårt att göra ett vettig bedömning.
Det tog ganska lång tid att varva ner och samla tankar, att bearbeta intryck och landa ordentligt i den här resan, inte minst eftersom jag var i så pass dålig form till att börja med.
Och efter det ... ja, jag känner mig ungefär som blogginläggets rubrik: "Och nu då...?"

Jag har kvar mina arbetsamma, och depressiva, tankar - det verkar i nuläget omöjligt för mig att komma ifrån dem, att arbeta med dem, eller att hitta andra synsätt och vinklar som ger mig en chans att förändra tankesätten ...
Samtidigt tycker jag i ärlighetens namn att jag försöker göra mer nu än vad jag gjorde innan resan. Jag försöker ge mig i väg ut, jag försöker göra olika saker, både "nyttiga och nödvändiga" saker men även saker som egentligen ska vara roliga ...
Tyvärr verkar det inte, i alla fall än så länge, göra värst mycket nytta. Jag vet inte om det är tillfälligheter (men jag gillar NCIS-karaktären Gibbs fasta övertygelse: "I don't believe in coincidence!" *ler lite*) eller om jag trots allt är oerhört präglad av mina destruktiva och depressiva tankar, men jag kan inte komma ifrån känslan att vad jag än gör blir det fel.
Förmodligen är det så att jag mår så pass dåligt nu att jag blir överkänslig, och därmed reagerar starkare än vad jag annars skulle göra - men det är minst sagt svårt att hålla fast vid att försöka "göra" saker när man upplever att man bara mår sämre av att göra dem ...

Jag vet i ärlighetens namn fortfarande inte vad jag ska göra för att kunna vända på det här - och jag har aldrig trott på "enkla lösningar" ... de har helt enkelt inte existerat i min värld.
I nuläget är nog det enda jag kan göra att försöka att bara ta en dag i taget - hur svårt det än är.

Jag ska göra en liten utvikning till det här inlägget, för det kommer en poäng som kan vara relevant för hur jag mår och känner nu.
När jag var sjukskriven (2002-2006, för social fobi) var det mycket prat - med min familj, med läkare, med terapeuter o.s.v. - om min självkänsla, mitt självförtroende och min självbild. Något som jag har jobbat mycket med, men som ibland fortfarande är ett stort problem. Det kom vid ett flertal tillfällen upp detta att "du måste tycka om det själv", det är så viktigt att du kan se dig själv i spegeln, att du tror på dig själv och att du faktiskt tycker om dig själv - kan du jobba med det och uppnå det, då kommer mycket av den övriga problematiken att lösa upp sig (framför allt då den sociala problematiken, som det ju fokuserades mest på under min sjukskrivning).
Jag höll med - till viss del!! Och gör så fortfarande. Jag håller med - till viss del!
För visst är det otroligt viktigt att man trivs med sig själv och att man står för vem man är.
Men det räcker inte!
Jag har levt i flera år i mer eller mindre total isolering, och tro mig, det räcker inte att kunna se sig själv i spegeln och se något bra!
Människor är flockdjur, vi behöver en social sfär, vi behöver andra människor runt oss, andra människor som bekräftar oss, vi behöver ett socialt utbyte. Därför menade jag under sjukskrivningen att det inte räckte om jag jobbade med min egen självkänsla. Det var en del, en stor del, i min problematik, men det räckte inte. Jag var tvungen att få kontakt med andra människor också, att bli sedd av andra, att få bekräftelse av andra. Och det fick jag till slut, vilket i sin tur då påbörjade en positiv spiral - mitt självförtroende ökades successivt och ju bättre det blev, desto mer kunde jag klara av sociala situationer, och få ännu mer bekräftelse.

Denna långa utläggning hänger faktiskt ihop med hur jag mår just nu också.
Jag vet att jag måste jobba själv, med att hitta sätt att tänka och sätt att vara som gör att jag orkar med tillvaron, men jag tror inte det räcker. Jag har gjort enormt mycket jobb själv, med mitt eget psyke, för att nå dit jag har kommit, men i det här läget vet jag inte hur mycket mer jag kan göra ...
Jag tror det krävs någonting mer, någonting utifrån ... Samtidigt som jag inte bara kan sitta stilla och stirra i taket och vänta på att något ska hända.
Jag vill kunna jobba mig ur arbetsamma situationer själv - men just nu vet jag faktiskt inte hur!

Skånetrafiken

Jag måste helt enkelt bara få avreagera mig lite ...
Först och främst ska jag säga att Skåne har en enorm infrastruktur och en oerhört utbyggd kollektivtrafik - och självklart är det inte lätt att få den att alltid fungera. Och det tror jag inte heller någon begär ...
Jag står för att jag inte alls är insatt i detta, jag har inte jobbat med trafikinformation eller kollektivtrafik alls, men jag är trots allt en tänkande individ och ibland blir jag bara helt enkelt upprörd.

En sak i detta är information. Information till resenärer. Jag har full förståelse för att saker och ting kan gå fel, kan gå sönder o.s.v., men hur svårt kan det vara att ge resenärerna något så när korrekt information?! Vi lever trots allt 2015, inte 1887, eller hur?

Detta att uppdatera ett försenat tågs nya beräknade ankomsttid - varför flytta fram tiden med två till tre minuter varje gång? Oftast måste man veta om att tåget blir mer försenat än så, varför inte ge en rimlig uppskattad tid istället? Det finns ju t.o.m. ett förinspelat utrop som lyder något i stil med: "Observera att tiden är preliminär och kan komma att ändras, framåt eller bakåt i tiden."
Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att tåget från Lund till Landskrona (och vidare upp mot Helsingborg och Göteborg) har varit försenat. Man har gång på gång på gång uppdaterat med ett par minuters försening, och efter en kvart, tjugo minuter kommer utropet att "Tåget står kvar på Malmö Central med tekniska problem" ... det tar åtminstone åtta minuter för tåget att åka från Malmö till Lund, så varför ropa ut en tre minuters försening i Lund när tåget inte ens har lämnat Malmö?!

Eller information om spår och beräknad ankomsttid. I Lund finns det, om man kanske förenklar lite grand, två inkommande spår, ett för tåg i norrgående riktning, ett för tåg i södergående. När tågen kommer in mot stationen delar spåren upp sig till tre för norrgående tåg och tre för södergående. Hur kan man då på informationstavlorna gå ut och skriva - vilket händer förhållandevis ofta när det är förseningar - att tre olika tåg har samma beräknade ankomsttid?!?!? Åker de ovanpå varandra in till Lund C då, och sedan "hoppar ner" på varsitt spår?! Eller?!

Detta är helt enkelt att fullkomligt intelligensbefria resenärer, vilket jag far oerhört illa av. Jag vill hellre få vettig information, om det så innebär lång väntetid, än att hållas på halster ett par minuter i taget ... Nu tror jag inte längre på någonting som skrivs på informationstavlor eller ropas ut - det säger ju egentligen ingenting. Varför slösa resurser på den typen av information när den ändå inte säger någonting?

Nu senast blev jag dock upprörd på stadsbussen här i Landskrona.
Det hör till saken att vi har en liten kollektivtrafik här, det är en liten stad. Vi har fem linjer, varav "en halv" (svårt att förklara!!) trafikeras relativt sällan.
2011 gjordes en större omläggning i stadsbusstrafiken här - som enligt mig i princip bara har gjort saker och ting sämre. Och inte bara för mig, personligen, utan för de flesta som bor här, tror jag.
Det har bland annat inneburit att många resenärer får längre/svårare att ta sig till järnvägsstationen, vilket är helt vansinnigt! Likaså innebär det att två busslinjer på en viss sträcka har exakt samma linjedragning - och detta är inte en värst trafikerad sträcka och man har där lagt tidtabellerna så att de båda busslinjerna kör ca en minut efter varandra! Varför?!

Kvaliteten på bussarna är för det mesta under all kritik. Landskrona fick nya stadsbussar när jag flyttade hit, 2005 - och de allra flesta av dem är i drift fortfarande!! Vilket gör att plåtar hänger löst, ringknapparna fungerar inte, hållplatsutrop och sådant fungerar inte, jag har t o m varit med om bussar där dörrarna inte har fungerat ... Jo, man har satt in ny klädsel i bussarna ... but that's it. Vid omläggningen 2011 fick vi EN ny stadsbuss och sedan dess har vi övertagit ett par stadsbussar från Helsingborg (jag blir fortfarande full i skratt när jag ser "Biogasbuss för ett grönare Helsingborg" rulla här i stan!) - men eftersom de bussarna redan har gått i stadsbusstrafik i Helsingborg är de inget vidare heller.

Droppen kom häromdagen när jag åkte stadsbuss. En tjej satt på bussen och undrade om jag ville fylla i en utvärdering, vilket jag gladeligen gjorde. Faktum är nämligen att Skånetrafiken inte har delat ut en enda utvärdering sedan omläggningen 2011 ... av vilket man säkert kan dra vissa slutsatser ...
Den utvärdering jag fick skulle endast behandla just den bussresa jag gjorde vid det tillfället, detta påpekades noga. Många av frågorna fokuserade på hur bussen såg ut, hur den fungerade, hur utropen fungerade, hur skyltningen fungerade o.s.v. - och just den bussen som tjejen med utvärderingarna satt på var förstås den nyaste bussen vi har i Landskrona, som kom 2011, där faktiskt sådant fungerar!!
Det fanns inget utrymme att kommentera stadsbusstrafiken allmänt, eller ens en möjlighet att skriva egna kommentarer, ett "Övrigt"-fält - ingenting sådant! Bara flervalsfrågor på just den här bussresan.

Jag står fast vid att kollektivtrafiken i Skåne är imponerande, och sett i stort så fungerar den för det mesta förhållandevis bra ... men vissa missar känns så korkade och onödiga att jag inte kan låta bli att störa mig på dem!

Så där - nu har jag fått avreagera mig lite! :) 

Borta Bra Men Hemma Bäst

Det var ett tag sedan det senaste blogginlägget nu!
Jag har varit bortrest, och även om jag nu har varit hemma i ungefär en vecka har jag behövt en del tid på mig att smälta alla intryck och bearbeta resan.

Jag åkte upp till Karlstad, för att därifrån åka vidare med pappa och hans familj till Riga i ca fem dagar - tillbaka till Karlstad igen och några dagar med mamma, innan jag kom hem igen. Fantastiskt fin resa till Riga, men som sagt, många intryck att bearbeta!
Sedan i juni i år har jag tillsammans med pappa och hans familj besökt Tallinn i Estland, Vilnius i Litauen och nu Riga i Lettland, och det har verkligen varit spännande, fascinerande och roligt att få se samtliga baltiska huvudstäder inom loppet av ett halvår! Det kommer helt klart att bli en (eller flera?) blogginlägg om detta längre fram.

Just nu vet jag inte riktigt hur jag mår, om jag ska vara ärlig.
Resan blev ett avbrott i rutinen och nu försöker jag hitta tillbaka igen. Jag har ju tidigare under hösten mått väldigt dåligt på olika sätt, och tiden kommer nu få utvisa om jag kommer att falla tillbaka i samma destruktiva depressiva tankemönster eller om jag på något sätt orkar hitta en väg ut ur dem. Det är omöjligt att säga i nuläget, och faktum är att även yttre faktorer och omständigheter kommer att påverka detta.

Jag hoppas i alla fall hitta tillbaka till bloggandet, det har känts bra att skriva i den här bloggen och jag känner att jag har ett antal inlägg - av varierat innehåll - att dela med mig av!

"Hur mår du?"

- "Hej, hur är det?"
- "Tjena, hur mår du idag?"

Frågor som ställs ett oändligt antal gånger varje dag, i alla upptänkliga situationer. Kanske för många den mest naturliga samtalsformen, något som fungerar i alla lägen, till alla.
Men vad säger man egentligen? Hur ska man tolka frågorna, vad ska man läsa in i dem?

Jag har alltid tagit frågorna bokstavligt. När jag möter någon som frågar hur det är vill den personen veta hur jag mår, hur jag har det, hur jag känner mig.
Men är det verkligen så?

Jag har diagnosen social fobi, och det ligger mig i fatet i sådana här situationer. Jag har, och har alltid haft, en tendens att alltid överanalysera alla sociala situationer. Jag är väldigt perceptiv och känner av stämningar på ett oerhört konkret sätt, men jag läser också in mycket i sociala situationer, ibland sådant som faktiskt inte finns där.
Kanske gör jag så här också - eller?

Har fraserna"Hur är det?" och "Hur mår du?" kommit att bli enbart idiomatiska uttryck som i sig själva inte har någon konkret betydelse? Är de helt enkelt bara en utbroderad variant av "Hej!"?

Jag upplever relativt ofta ett problem med just den här typen av inledningar på samtal. Jag upplever en väldig dubbelhet i detta, där jag har en stark inneboende känsla av att om någon frågar hur jag mår, ska jag svara på frågan. Samtidigt har jag en stark känsla av att när svaret på frågan är något annat än ett automatiskt "Bra, hur är det själv?" blir situationen och det följande samtalet ansträngt och spänt.

Självklart umgås man med människor på olika nivåer; man pratar med sin partner på ett annat sätt än man pratar med sin chef, man pratar med sina föräldrar på ett annat sätt än med barnens kompisar o.s.v., och det spelar också roll. I nära relationer skall man självklart kunna vara ärlig och berätta hur man verkligen mår - men vart ska man dra gränsen?
När ska man kunna ta upp och stå för att man har en dålig dag, vecka, eller månad, eller att allting bara känns genomruttet - och när ska man maskera det och ta autosvaret "Bra."

Jag har själv väldigt svårt att vara personlig, jag tror det har bland annat med min sociala fobi att göra, jag har ofta en tendens att sätta på en "allting-är-bra-mask".
Ibland känns det helt rätt, ibland verkar det vara förväntat av mig, det är så man ska bete sig. Samtidigt tär det, framför allt när man mår riktigt dåligt, men mår man bättre av att dela med sig utav det bara för att tydligt märka att personen man pratar med blir väldigt illa till mods, vet inte alls vad den ska säga och nästan i panik börjar ösa ur sig plattityder som "Åh vad tråkigt, men det blir nog bättre snart", "Det ordnar sig nog", "Det är nog inte så farligt egentligen"?

Jag har länge känt det arbetsamt att försöka lista ut vad jag ska svara på den inledande "Hur är det?"-frågan. Man skulle förvisso kunna göra det enkelt för sig och helt sonika betrakta det som ett idiomatiskt uttryck som ersätter det kortfattade "Hej" - och därmed alltid och per automatik svara "Det är bra."
Men vart hamnar man då?
Om man vill försöka bygga en relation, om man vill försöka utveckla ett samtal - kan man verkligen det om man inte kan vara ärlig, om man inte kan vara personlig, om man inte kan stå för den människa man är och hur man mår och känner sig?

Jag förväntar mig inga "svar" på frågorna i det här inlägget, men eftersom frågorna snurrar hos mig ofta, vill jag försöka sätta ord på dem och se vart jag hamnar.
Som vanligt är jag mycket nyfiken på vad ni som läser detta har för tankar kring detta, så ni får jättegärna lämna en kommentar om ni vill.

Musikalhelg II

Då var det dags för ytterligare en musikalhelg, den här gången förlagd i Borås.

Jag åkte dit på fredagen, resan flöt på förvånansvärt bra för att vara en fredag eftermiddag, och jag mötte Annika vid halv sex-tiden. Vi kollade lite på stan innan det strax efter sex var dags för sushibuffé på Eest Restaurang & Sushibar! En stor sak för mig som aldrig har provat sushi tidigare - väldigt spännande men tämligen nervöst! :)
Annika var en ypperlig guide och jag måste säga att restaurangen var helt fantastisk! Förutom ett antal asiatiska varmrätter fanns en alldeles otrolig sushibuffé med massor av olika valmöjligheter. För mig blev det ju verkligen en chansning och även om jag inte tyckte att allt jag provade var utomordentligt gott så var det allra mesta mycket smakligt!! Verkligen roligt att prova på, jag önskar bara att jag hade orkat prova fler olika sorter - men man blir ju mätt efter ett tag!! :)
Detta får helt klart bli tradition när jag besöker Borås!

När vi hade ätit oss mätta åkte vi till Annika och eftersom vi hade en ganska intensiv dag planerad på lördagen tog vi det lugnt på kvällen och kollade på TV och pratade.

Lördag förmiddag blev det Borås djurpark, också fantastiskt roligt! Vi var där strax efter de öppnade och det var knappast någon anstormning av folk ... mycket skönt att kunna gå där i lugn och ro. Vädret var - i alla fall för min del - helt perfekt, lite småkyligt, men halvklart med rätt så mycket sol! Underbart!
Vi fick se gott om fina och fantastiska djur, och fick verkligen utdelning för besöket. Avslutningsvis blev det en tur i souvenirbutiken och trots en ansträngd ekonomi fick två tigrar (varav en ganska stor!) följa med hem. *oops* Men jag samlar på tigrar och det gick helt enkelt inte att låta bli! :)
Namnfrågan blev dock ett problem - de tigrar jag har innan är döpta efter tigerfamiljen på London Zoo, så jag har haft pappa Jae Jae, mamma Melati och en av tre tigerunger, nämligen Budi. Den lilla tigern jag köpte med blev då ytterligare en tigerunge, nämligen Nakal. Frågan var vem den stora tigern skulle bli. Vi kom till slut fram till att de två tigrarna på Borås djurpark heter Natasja och Era, och då blev det Natasja - men sen vi kom hem har jag liksom känt att det inte riktigt stämmer ...
Lite research på nätet gav vid handen att jag nog ska stanna inom London Zoo-tiger familjen och min nya stora tiger blir nu Melatis pappa, Hari. :)
(Kolla gärna Instagram för bilder från djurparken.)

Från djurparken blev det en liten promenad till Knalleland, där det blev lunch på McDonald's, innan vi åkte hem till Annika för en kort paus. Ombyte och andningspaus och sen ner till stan igen ... den här gången för att se premiären av musikalen Oliver! på Sagateatern.
Det är klart att det var en förhållandevis liten uppsättning med lokala förmågor, men det var så roligt att se! Musikalen i sig var mycket bra, och det är roligt att se så många barn på scenen som har så roligt! Mycket danskoreografi, jag är fantastiskt imponerad av hela ensemblen, framför allt barnen, som lyckades pricka så mycket dans på det sättet, på en så liten scen! Fantastiskt!

På kvällen blev det traditionsenligt tacomaraton, vilket är lika trevligt varje gång!

Söndag förmiddag blev ganska seg, vi var båda trötta och hade inget särskilt inplanerat, utan vi kollade lite foton, jag försökte organisera min packning o.s.v. Lite tidig lunch vid halv tolv och avresa kvart över tolv, mitt tåg från Borås gick kl. ett.
Det gick väldigt lugnt och smidigt mellan Borås och Göteborg, men i Göteborg var det nästan totalt kaos, och det blev även en ganska arbetsam resa ner till Helsingborg. Slutspurten kvar och jag var hemma mellan sex och halv sju - helt slut! :)

En mycket trevlig musikalhelg, men faktum är att det tär att vara borta en hel helg när man inte alls mår bra, så jag har varit väldigt trött och tagen sen jag kom hem.

♫ ♪ Do You Hear The People Sing? ♪ ♫

Nu äntligen ska jag försöka att på allvar komma igång med min musikalblogg!
Jag har länge velat starta upp den, men det har av någon anledning inte blivit av - men nu ska jag göra ett ärligt försök i alla fall! :)

Ni hittar bloggen här:
♫ ♪ Do You Hear The People Sing? ♪ ♫

Mycket nöje!

Bilder

Ni som känner mig vet att jag är mycket intresserad av fotografering. Jag är bara en amatörfotograf, har ingen utbildning eller så, men jag tycker det är fantastiskt roligt att fotografera.
Därför ligger det också en hel del bilder på min externa hårddisk, och fler kommer ju med jämna mellanrum.

Tyvärr är jag inte alls förtjust i Bloggers sätt att hantera bilder! Antingen är det jag som inte begriper mig på det, eller också är det inte tänkt att man ska dela bilder i Bloggers bloggar, helt enkelt.

Hur som helst så kommer det inte att komma värst mycket bilder i den här bloggen, detta kommer att bli en mera textfokuserad blogg - men för er som vill kika lite på mina bilder vill jag härmed bjuda in er till Instagram, där jag - i alla fall i perioder - är tämligen aktiv.
På Instagram finns jag som "jessiezorro", med en öppen profil, så ni kan följa mig där. Har ni inte Instagram som app i er mobiltelefon/surfplatta kan ni hitta mig när även på internet:
https://instagram.com/jessiezorro/
(För att kunna gilla och kommentera måste ni ha ett Instagram konto)

Jag tänker dock avsluta det här inlägget med en bild, som igår blev utvald till "Best Picture of the Day" igår, den 4 oktober 2015, av kontot @loves_united_europe !!
Jag brukar hashtagga mina bilder för en chans att bli utvald, och det har faktiskt hänt några gånger, vilket känns fanatiskt roligt!
Gårdagens bild föreställer den rysk-ortodoxa Alexander Nevskilj katedralen i Tallinn, Estland. Fotot togs den 16 juni 2015.

Depression

Jag har debatterat länge med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget eller ej ... Och jag är väl inte helt övertygad, men nu blir det publicerat i alla fall.

Som titeln säger handlar det om depression.

Först av allt måste jag säga att jag är oerhört trött på att begrepp som "depression" och "ångest" numer används alldeles för lättvindigt!! Det har nästan blivit modernt att vara deprimerad eller att ha ångest, och man har ångest för både det ena och det andra i livet ...
Jag förstår att språkbruket kan komma att förändras, men för människor som lider av riktig depression eller ångest är det oerhört arbetsamt att andra använder det på ett felaktigt sätt. Därmed inte sagt att inte många människor idag lider av antingen depression eller ångest, eller båda, för i dagens samhälle har den typen av diagnoser blivit allt vanligare ... men faktum kvarstår att många använder begreppen slarvigt.
Jag har levt med en ångestsjukdom så länge jag kan minnas. Jag fick den visserligen inte diagnostiserad förrän 2002, men jag hade min första ångestattack - som jag själv minns - när jag var sex år gammal. Det gör mig väldigt känslig för hur den här typen av terminologi används.

Men nu var det depression det här inlägget skulle fokusera på - vilket även det är en allvarlig medicinsk diagnos, som inte alls handlar om att man "känner sig nere", eller att man har stött på ett antal motgångar.

Kriterierna för depression är följande (Klicka här för mer information)

DSM-IV kriterier för depressiv sjukdomsperiod

A. Minst ett av symtomen nedstämdhet eller minskat intresse/glädje måste föreligga. Förutom något eller båda av dessa måste minst fyra av de övriga symtomen föreligga för diagnosen egentlig depressionsepisod. 
B. Övriga symtom är:
* betydande viktnedgång utan bantning, viktuppgång, minskad eller ökad aptit nästan dagligen
* sömnstörning (oftast minskad sömn, men ibland ökad)
* observerbar psykomotorisk agitation eller hämning
* svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen
* värdelöshets- eller skuldkänslor (obefogade)
* minskad tankeförmåga, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet
* återkommande tankar på döden, självmordstankar, planering för självmord eller utfört självmordsförsök
C. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden
D. Symtomen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller av somatisk sjukdom/skada
E. Symtomen förklaras inte bättre med sorgreaktion, d.v.s. att den depressiva symtomatologin har varat längre än två månader efter närståendes bortgång.

Trots att jag inte är villig att gå in på konkreta detaljer kring min egen tillvaro just nu kan jag med eftertryck säga att jag uppfyller kriterierna för en depression just nu. Jag har upplevt några depressioner tidigare, men inte många - jag står för att jag har svackor, att jag "går ner mig" och blir väldigt ledsen, men det är en helt annan sak.
Vad jag upplever nu är dock en riktig depression.

Något som jag själv förknippar väldigt tydligt med depression förekommer dock inte som ett kriterium, vilket gjorde mig förvånad. För mig är det kanske allra tydligaste tecknet på att det är just en depression, och inte en tillfällig nedgång, hopplöshet.
Känslan att ingenting spelar något roll, att allting är hopplöst, att det inte finns någon vits. I ovan nämnda kriterier finns "värdelöshets- eller skuldkänslor" och det kan jag också hålla med om, men hopplösheten är något annat, tycker jag.

Jag har arbetat mycket med mig själv rent mentalt, för att nå dit jag är idag. Många år av "soul searching" och hårt arbete, och jag har lärt mig mycket om mig själv och mycket om hur jag själv kan förändra aspekter av mitt liv och min person som inte fungerar - genom att t.ex. förändra destruktiva tankemönster och genom att lära mig att leva med en ångestsjukdom utan att den styr mitt liv.
Men känslan av hopplöshet som karaktäriserar en depression gör det snudd på omöjligt att arbeta med depressionen.

Jag anser mig vara en realist, och det som i mitt liv just nu utlöser tankar på hopplöshet (m.m.) anser jag vara fast förankrade i verkligheten - och hur kan jag då försöka förändra dem?
Den allra största delen av min ångest har varit irrationell, och det har inneburit att jag har kunnat arbeta med det realistiska och rationella för att hantera ångesten och inte låta den ta över. Men de tankar och känslor som snurrar nu är inte irrationella, de är "fakta", de är "sanna" ... "det är så det är".
Och hur jobbar man med det?

Som jag skrev inledningsvis har jag överlagt länge med mig själv om jag verkligen skulle publicera det här inlägget, eller om det faktiskt blir för personligt.
Samtidigt vet jag att jag är en oerhört sluten person, jag har väldigt svårt att öppna upp och det är lätt för mig att ta på mig en mask bland andra människor, där jag på något sätt försöker "skyla över" hur dåligt jag faktiskt mår.
(Ja, det finns en förklaring till det också, som jag är väl medveten om, men det här inlägget blev tungt och personligt nog utan att göra ytterligare en utvikning)
Därför kanske det inte är så dumt att ta klivet och våga publicera detta.

Jag vill, avslutningsvis, poängtera några saker.
Det ena är att jag inte alls är ute efter någon sympati - jag uppskattar att människor förstår att jag mår dåligt och respekterar det, men något allmänt "tycka-synd-om"-syndrom, med plattityder och klyschor, är inte konstruktivt alls.
Det andra är att jag inte är redo att ge upp och bara släppa taget om allting. Det är oerhört svårt att försöka hitta en väg framåt nu, ett sätt att komma ifrån dessa depressiva och destruktiva känslor som landar i värdelöshet och hopplöshet, men bara för att jag i nuläget inte kan se en väg ut ur detta innebär inte att det inte finns någon.

Intensiv Helg

Helgen har varit intensiv, med riktiga höjdpunkter men vissa saker har varit tämligen arbetsamma också.

Man kan utan tvekan benämna helgen en "musikalhelg", då det var premiär för Trollkarlen från Oz på Kristianstad teater i fredags kväll och konserten I ♥ Musicals i lördags kväll.


Annika och jag träffades i Kristianstad på fredagen - just nu är jag inne i en period där inte mycket fungerar och det blev väldigt rörigt för mig på fredagen, jag missade mitt tänkta tåg och allt kändes väldigt kaotiskt. Tack och lov kom Annika tidigt till Kristianstad och hon fixade mat så vi kunde äta på stationen innan det var dags för premiären av Trollkarlen från Oz.

Jag kommer inte att skriva så mycket om intrycken varken från fredagen eller lördagen, utan skulle istället vilja försöka köra igång med min musikalblogg, som har varit "in the making" ganska länge nu ...


Egentligen mår jag lite för dåligt för att fullt ut kunna ta vara på musikalupplevelser, hur mycket jag än försöker kan jag inte släppa hur saker och ting är just nu ens under en musikal eller konsert, men det var roligt att komma iväg, och Trollkarlen från Oz var riktigt bra.

Annika och jag har varit ganska mycket i Kristianstad och för att ändå vara en så pass liten teater gör de ett fantastiskt jobb - det vore roligt om de fick möjligheten att lansera sig i högre grad, för de är värda all heder och de föreställningar jag har sett där har varit otroligt bra!!


Under lördagen blev det en liten promenad i Landskrona på förmiddagen, tacos-middag på dagen och så en resa till Malmö på eftermiddagen.

Konserten med Peter Jöback och Helen Sjöholm - vilka är två av mina favoritmusikalartister - och gästartisterna Emmi Christensson och Hugh Panaro var förstås helt fantastisk!! Det är svårt att försöka beskriva upplevelsen och som sagt, jag kommer att försöka få igång min musikalblogg så ett mer detaljerat inlägg kommer där ...

Tyvärr måste jag säga att jag på lördagen inte mådde alls bra, och i ärlighetens namn blev konserten också väldigt mentalt arbetsam. Jag vill inte gå in på detaljer i bloggen, men det blev en väldigt "dubbel" upplevelse av konserten, som faktiskt tärde väldigt mycket på mig ...


Helgen har helt klart varit mycket bra, jag har blivit ganska mycket hemma och inte haft så mycket att göra sedan jag kom hem från stugan för ca en månad sedan, det är roligt att träffa Annika och jag musikaler och musikalmusik är ett stort intresse och är alltid en upplevelse - men helgen har också varit tämligen tröttande och tärande, så jag har varit riktigt slut under eftermiddagen idag.


Egentligen har jag en väldigt utmanande dag imorgon, men jag vill inte gå in på det nu ... vi får se hur morgondagen utvecklar sig, helt enkelt.

Pedagogiskt stöd

Jag har under några terminer arbetat som s.k. "personlig mentor" på CTR. Studenter med funktionsnedsättning har rätt till vissa stödåtgärder via Avdelningen för pedagogiskt stöd, bl.a. kan man sätta in en personlig mentor, som kan hjälpa studenterna på olika sätt.

Nu verkar det bli lite mer sådant jobb under hösten! Jag har i princip avslutat med de studenter jag varit personlig mentor till under våren, men nu kanske det blir ytterligare två som jag får möjlighet att arbeta tillsammans med.

Det är ofta fantastiskt roligt att arbeta som personlig mentor, inte minst eftersom varje students behov är individuellt, vilket gör att man får hjälpas åt att hitta de sätt att arbeta tillsammans som fungerar bäst för studenten (och även för mentorn). Och man lär sig oerhört mycket - både i rena ämneskunskaper men också om t.ex. pedagogik, didaktik, studieteknik o.s.v.

Nu är jag nere i en svacka, vilket gör att jag har en tendens att se allting i svart.
Nej, självklart tycker jag inte det är dåligt, eller negativt, att vara personlig mentor - men det känns någonstans som jag borde vara gladare över det än vad jag är ...

Än så länge är allting i det initiala skedet, så vi får väl se vad som kommer ur det, men om det blir som det verkar kommer jag att få lära mig mer om bibelvetenskap (vet ännu inte om det blir GT eller NT) och om Kyrko- och missionsstudier ... Och det sistnämnda ska om inte annat bli mycket intressant, då jag faktiskt inte alls har läst det själv (ämnet som sådant fanns inte när jag läste den allmänorienterade s.k. "baskursen")!!

Vi får som sagt se vad det blir utav detta - och det är långt ifrån en heltidssysselsättning utan snarare något som gör att jag i alla fall kan hålla kontakten med CTR lite grand ... men jag kommer ju att behöva leta efter andra jobb och sysselsättningar under tiden!

Deppig dag

Jo, det känns ofrånkomligt tråkigt att starta en ny blogg på en deppig dag, men nu är det ju som det är.
Som jag nämnde tidigare går det väldigt upp och ner för mig nu, och idag har det väl varit mer "ner" än upp ...

Det känns tungt att ha förlorat allt det som tidigare utgjort 95 % av mitt liv, och det är svårt att hitta motivationen att leta efter något annat. Jag tycker om uttrycken "If it ain't broken, don't fix it" och "Why change a winning concept?" och nu känns det som jag på något sätt går emot dem båda.
Jag fungerade oerhört bra på CTR (Centrum för teologi och religionsvetenskap, för den oinvigde), jag har kämpat mycket, men jag uppnådde också mycket där, det var inte alls "broken", men det var - åtminstone för mig - ett "winning concept".
Och nu ska jag på något lite omskrivet sätt ändå försöka att laga det som inte är trasigt, och förändra det vinnande konceptet....

Nu finns det inget jag kan göra åt det, jag vet det. Jag kom inte in på en forskarutbildning, jag kan inte söka igen i Lund förrän 2017 och jag måste göra något annat med mitt liv under tiden. Men det behöver ju inte betyda att jag gillar det ...
Jag har haft min beskärda del av motgångar och kamp i livet, och när jag då får någonting som är riktigt bra vill jag inte släppa taget om det. Jag är medveten om att jag kan få något annat som också är bra, men det känns lite övermodigt att bara rycka på axlarna åt att något som jag trots allt vet var bra, nu är borta. För möjligheten finns ju också att det jag får istället är något mycket sämre.

Ja, det blev en deppig anteckning så här på bloggens första dag. Jag antar att man kan hoppas på att kommande dagar och inlägg blir lite mindre deppiga, eller hur?

Tillbaka till bloggandet?

Det där med bloggande har gått i perioder för mig ... ibland har det fungerat bra och blivit en regelbunden blogg som jag har trivts med, ibland har det inte fungerat alls och bara känts arbetsamt att "vara tvungen" att blogga.

De senaste veckorna har varit oerhört arbetsamma, vissa dagar har fungerat men för det mesta har jag varit väldigt ledsen och nere - av olika anledningar. Samtidigt går det inte att blunda för det faktum att jag står inför något nytt i mitt liv nu. Väldigt mycket av det mitt liv tidigare har cirkulerat kring är borta nu, och ska - förhoppningsvis - ersättas av något annat ...
Eftersom jag själv inte vill något hellre än behålla det som har varit är det en svår förändring att ta till sig, men samtidigt kan jag inte blunda för hur verkligheten ser ut nu!
Och då tänker jag att det kanske kan vara idé att prova att börja blogga igen ...

Min första "riktiga" blogg (på engelska) kom till, faktiskt för precis nio år sedan - den 20 september 2006 - och för fyra år sedan - den 20 september 2011 - startade jag min första svenska blogg.
Det är nog framför allt tiden för uppstarten av den engelska bloggen som påminner mig om min nuvarande situation, även då stod jag inför ett nytt skede i mitt liv - om än inte riktigt lika dramatiskt som det jag står inför nu - så det är nog inte så dumt att prova med lite bloggande igen.

Än så länge känner jag inte att jag vill ge bloggen en mera specifik profil, utan nu i början får jag bara se hur den utvecklar sig - men förhoppningen är att inte bara använda bloggen som en "dagbok" där jag går igenom vad som händer, utan också som en möjlighet att ventilera och diskutera lite större tankar och funderingar också ... och kanske slänga in lite boktips eller filmrecensioner också, om det skulle bli aktuellt! :)
Vi får se, helt enkelt!

Och det är förstås alltid roligt att få feedback på det man skriver - så jag blir bara glad om ni har lust att lämna en kommentar då och då!

Välkomna hit!