Lyckodrogen

Religion är ett opium för folket.
Något i den stilen lär ju Karl Marx ha skrivit ...

I dagens samhälle är det knappast religionen som är folkets opium.
Jag skulle snarare säga: Lycka är ett opium för folket.

Lycka har blivit oerhört viktigt för oss idag.
Den som är lycklig är per automatik framgångsrik, intelligent, duktig, stark och beundransvärd. Lyckan är något att ständigt eftersträva och uppnå.
Det blir därmed också väldigt viktigt att förmedla att vi är lyckliga! Vi måste hela tiden visa upp vår lycka, för det är genom påvisandet att vi är lyckliga som vi får bekräftelse på vår intelligens, vår styrka och vår framgång.

Men är det inte väldigt skevt? Målar det inte upp en konstig bild av människor i dagens samhälle?

Vad händer med oss som inte orkar, eller inte vill, projicera fram lyckan?
Vi som inte alltid vill svara "Det är bra." på frågan "Hur är det?" Vi som inte orkar fylla nyhetsflöden på sociala medier med klyschor och plattityder och som verkligen känner ett tvång i att alltid se något positivt i allting. Vi som inte längre orkar höra fraser som "When life gives you lemon, make lemonade!" och som inte, hur vi än försöker, kan se att "every cloud has a silver lining".

Det sägs sällan uttryckligen, men man får väldigt lätt stämpeln av en gnällspik eller en pessimist, om man inte genomgående orkar visa upp sin lycka! Man ses som "obekväm" eller "udda", man gör inte som alla andra, och människor runt omkring en vet inte hur de ska förhålla sig, vad de ska säga och göra ...

Men är det inte istället mänskligt och ärligt?
Att våga stå för att livet är SKIT ibland - att man bara inte orkar! Att det inte går att se något bra i tillvaron, för att det gång på gång, dag efter dag, vecka efter vecka händer dåliga saker.
Varför har det blivit kutym att vara tvungen att mörka det dåliga och bara visa upp det positiva - ja, mer än kutym egentligen, snarare social praxis?!

Gå in på vilka sociala medier som helst, och scrolla igenom nyhetsflödet - det är inte ofta man hittar inlägg om att personen inte orkar mer, att det känns nattsvart, att det är tröstlöst. Det finns såna inlägg också, men i de allra, allra flesta fallen kommer det någon avslutning som ska ta udden utav det negativa (och jag säger inget om det, jag gör ofta själv likadant, för att inte känna mig som den ultimata pessimisten som ingen vill umgås med) - och för det allra mesta är det fantastiska inlägg, om underbara barn och fantastiska husdjur och makalösa semesterresor ...
Det finns någon slags "må bra"-faktor i det, visst, men är det verkligen representativt för de människor som gör inläggen? Att ha barn måste vara bland det mest fantastiska som finns, men nog kan ungarna vara överjävliga ibland? Husdjur är helt fantastiska, men nog är man ibland trött på att gå ut med hunden kl halv sex på morgonen i hällande spöregn? Utlandsresorna ger otroligt mycket, men inte är det så kul att fastna i bagagekontroller eller få magsjuka eller råka ut för förseningar?

Har lyckan verkligen blivit en så allomfattande drog att vi nästan gör vad som helst för att visa upp att vi har den? Till och med kanske förvanskar vår verklighet - eller beskriver en ren lögn? 

Det kunde varit du

Det fanns många möjliga rubrikförslag till det här inlägget - men samtliga var klyschor, något som jag inte gillar. Det hade kunnat vara Carpe Diem eller Ta hand om varandra eller Vi har inte all tid i världen. Alla dessa skulle fungera som rubriker, men för mig är de uttjatade uttryck som därmed mister sin innebörd.
Det är möjligt att även den här rubriken - Det kunde varit du - kan anses vara en klyscha, men för mig känns den i alla fall inte fullt så söndertjatad.

För en vecka sedan drabbades en av mina närmast anhöriga av en allvarlig sjukdom, som hade kunnat vara livshotande.
På ett ögonblick ställs allt på ända. Allt det som man har tagit för givet är plötsligt hotat. Allt det som "bara fungerar" gör det inte längre.
Jag får små, små positiva nyheter successivt, men än så länge är det för tidigt att kunna säga något långsiktigt, och helt plötsligt ställs man inför en miljon frågor, som man aldrig behövt fundera över tidigare.

Under de första dagarna - och fortfarande ibland - slår mig tanken, med full, förlamande kraft: Jag kan inte fatta att han har drabbats! Det som har hänt är inte ovanligt, men det är nästan ofattbart att han har drabbats!!
 Därav inläggets rubrik: Det kunde varit du ... eller vem som helst ... eller jag ... eller han!

Vi matas dagligen av, i brist på bättre formulering, "tragiska nyheter". Alltifrån den enskilda personens tragiska öde i det lilla perspektivet till övergripande trauman då krig, svält och naturkatastrofer drabbar mängder av människor. Det berör, utan tvekan, vi far illa av att höra om detta, många försöker att hjälpa drabbade och utsatta, var och en utifrån sin förmåga - men det finns ändå en distans. En hos många inbyggd försvarsmekanism: Det händer andra. Det är fruktansvärt och hemskt och vidrigt, men det händer andra, någon annan stans ...

Men det kunde varit du.
Det kan hända vem som helst.

Vem som helst kan drabbas av en livshotande sjukdom som ställer hela livet på ända.
Vem som helst kan drabbas en olycka och få men för resten av sitt liv.
Vem som helst kan förlora en närstående.
Du.
Eller jag.

Det blir förstås särskilt påtagligt när man själv eller någon som står en nära just har drabbats. Och självklart kan man inte alltid, hela tiden, gå runt och vara medveten om att "vad som helst kan hända". Man kan inte alltid gå omkring med tanken att idag kan vara sista dagen av mitt liv - eller detta kan vara sista gången jag pratar med den här personen.
Så fungerar inte livet.

Men kanske är det ändå bra att vara medveten om att du faktiskt också kan drabbas. Att inte ta allting för givet, utan att ta vara på det i tillvaron som är positivt och försöka förändra det som är negativt. Att inte förstora upp små störande detaljer utan se till ett lite större perspektiv.
Jag har själv relativt nyligen arbetat mig upp ur en tung depression (finns tidigare inlägg om det), där hopplösheten i allting präglade min tillvaro under lång tid. Jag är själv i grund och botten inte en optimistisk person, utan har snarare fler pessimistiska drag, jag har lättare för att se det negativa än det positiva -- men när man upplever att ens tillvaro i mångt och mycket vänds upp och ner så ser man saker och ting annorlunda.
Det går inte att vända över natten, mitt pessimistiska drag kommer säkert att finnas kvar - men jag kan samtidigt se att det verkligen är värt att i den mån det går faktiskt ta vara på det positiva! Försöka att leva ett liv om man kan vara så nöjd som möjligt med, utifrån sina egna omständigheter och förutsättningar - och att någonstans djupt inom sig faktiskt bära med sig vetskapen om att livet kan komma att förändras när som helst, på vilket sätt som helst, utan minsta förvarning.

Det är inte bara något man hör om på TV eller läser om i nyhetsappen: allt det som man hör och läser om ... Det kunde varit du.