"Hur mår du?"

- "Hej, hur är det?"
- "Tjena, hur mår du idag?"

Frågor som ställs ett oändligt antal gånger varje dag, i alla upptänkliga situationer. Kanske för många den mest naturliga samtalsformen, något som fungerar i alla lägen, till alla.
Men vad säger man egentligen? Hur ska man tolka frågorna, vad ska man läsa in i dem?

Jag har alltid tagit frågorna bokstavligt. När jag möter någon som frågar hur det är vill den personen veta hur jag mår, hur jag har det, hur jag känner mig.
Men är det verkligen så?

Jag har diagnosen social fobi, och det ligger mig i fatet i sådana här situationer. Jag har, och har alltid haft, en tendens att alltid överanalysera alla sociala situationer. Jag är väldigt perceptiv och känner av stämningar på ett oerhört konkret sätt, men jag läser också in mycket i sociala situationer, ibland sådant som faktiskt inte finns där.
Kanske gör jag så här också - eller?

Har fraserna"Hur är det?" och "Hur mår du?" kommit att bli enbart idiomatiska uttryck som i sig själva inte har någon konkret betydelse? Är de helt enkelt bara en utbroderad variant av "Hej!"?

Jag upplever relativt ofta ett problem med just den här typen av inledningar på samtal. Jag upplever en väldig dubbelhet i detta, där jag har en stark inneboende känsla av att om någon frågar hur jag mår, ska jag svara på frågan. Samtidigt har jag en stark känsla av att när svaret på frågan är något annat än ett automatiskt "Bra, hur är det själv?" blir situationen och det följande samtalet ansträngt och spänt.

Självklart umgås man med människor på olika nivåer; man pratar med sin partner på ett annat sätt än man pratar med sin chef, man pratar med sina föräldrar på ett annat sätt än med barnens kompisar o.s.v., och det spelar också roll. I nära relationer skall man självklart kunna vara ärlig och berätta hur man verkligen mår - men vart ska man dra gränsen?
När ska man kunna ta upp och stå för att man har en dålig dag, vecka, eller månad, eller att allting bara känns genomruttet - och när ska man maskera det och ta autosvaret "Bra."

Jag har själv väldigt svårt att vara personlig, jag tror det har bland annat med min sociala fobi att göra, jag har ofta en tendens att sätta på en "allting-är-bra-mask".
Ibland känns det helt rätt, ibland verkar det vara förväntat av mig, det är så man ska bete sig. Samtidigt tär det, framför allt när man mår riktigt dåligt, men mår man bättre av att dela med sig utav det bara för att tydligt märka att personen man pratar med blir väldigt illa till mods, vet inte alls vad den ska säga och nästan i panik börjar ösa ur sig plattityder som "Åh vad tråkigt, men det blir nog bättre snart", "Det ordnar sig nog", "Det är nog inte så farligt egentligen"?

Jag har länge känt det arbetsamt att försöka lista ut vad jag ska svara på den inledande "Hur är det?"-frågan. Man skulle förvisso kunna göra det enkelt för sig och helt sonika betrakta det som ett idiomatiskt uttryck som ersätter det kortfattade "Hej" - och därmed alltid och per automatik svara "Det är bra."
Men vart hamnar man då?
Om man vill försöka bygga en relation, om man vill försöka utveckla ett samtal - kan man verkligen det om man inte kan vara ärlig, om man inte kan vara personlig, om man inte kan stå för den människa man är och hur man mår och känner sig?

Jag förväntar mig inga "svar" på frågorna i det här inlägget, men eftersom frågorna snurrar hos mig ofta, vill jag försöka sätta ord på dem och se vart jag hamnar.
Som vanligt är jag mycket nyfiken på vad ni som läser detta har för tankar kring detta, så ni får jättegärna lämna en kommentar om ni vill.