Depression

Jag har debatterat länge med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget eller ej ... Och jag är väl inte helt övertygad, men nu blir det publicerat i alla fall.

Som titeln säger handlar det om depression.

Först av allt måste jag säga att jag är oerhört trött på att begrepp som "depression" och "ångest" numer används alldeles för lättvindigt!! Det har nästan blivit modernt att vara deprimerad eller att ha ångest, och man har ångest för både det ena och det andra i livet ...
Jag förstår att språkbruket kan komma att förändras, men för människor som lider av riktig depression eller ångest är det oerhört arbetsamt att andra använder det på ett felaktigt sätt. Därmed inte sagt att inte många människor idag lider av antingen depression eller ångest, eller båda, för i dagens samhälle har den typen av diagnoser blivit allt vanligare ... men faktum kvarstår att många använder begreppen slarvigt.
Jag har levt med en ångestsjukdom så länge jag kan minnas. Jag fick den visserligen inte diagnostiserad förrän 2002, men jag hade min första ångestattack - som jag själv minns - när jag var sex år gammal. Det gör mig väldigt känslig för hur den här typen av terminologi används.

Men nu var det depression det här inlägget skulle fokusera på - vilket även det är en allvarlig medicinsk diagnos, som inte alls handlar om att man "känner sig nere", eller att man har stött på ett antal motgångar.

Kriterierna för depression är följande (Klicka här för mer information)

DSM-IV kriterier för depressiv sjukdomsperiod

A. Minst ett av symtomen nedstämdhet eller minskat intresse/glädje måste föreligga. Förutom något eller båda av dessa måste minst fyra av de övriga symtomen föreligga för diagnosen egentlig depressionsepisod. 
B. Övriga symtom är:
* betydande viktnedgång utan bantning, viktuppgång, minskad eller ökad aptit nästan dagligen
* sömnstörning (oftast minskad sömn, men ibland ökad)
* observerbar psykomotorisk agitation eller hämning
* svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen
* värdelöshets- eller skuldkänslor (obefogade)
* minskad tankeförmåga, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet
* återkommande tankar på döden, självmordstankar, planering för självmord eller utfört självmordsförsök
C. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden
D. Symtomen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller av somatisk sjukdom/skada
E. Symtomen förklaras inte bättre med sorgreaktion, d.v.s. att den depressiva symtomatologin har varat längre än två månader efter närståendes bortgång.

Trots att jag inte är villig att gå in på konkreta detaljer kring min egen tillvaro just nu kan jag med eftertryck säga att jag uppfyller kriterierna för en depression just nu. Jag har upplevt några depressioner tidigare, men inte många - jag står för att jag har svackor, att jag "går ner mig" och blir väldigt ledsen, men det är en helt annan sak.
Vad jag upplever nu är dock en riktig depression.

Något som jag själv förknippar väldigt tydligt med depression förekommer dock inte som ett kriterium, vilket gjorde mig förvånad. För mig är det kanske allra tydligaste tecknet på att det är just en depression, och inte en tillfällig nedgång, hopplöshet.
Känslan att ingenting spelar något roll, att allting är hopplöst, att det inte finns någon vits. I ovan nämnda kriterier finns "värdelöshets- eller skuldkänslor" och det kan jag också hålla med om, men hopplösheten är något annat, tycker jag.

Jag har arbetat mycket med mig själv rent mentalt, för att nå dit jag är idag. Många år av "soul searching" och hårt arbete, och jag har lärt mig mycket om mig själv och mycket om hur jag själv kan förändra aspekter av mitt liv och min person som inte fungerar - genom att t.ex. förändra destruktiva tankemönster och genom att lära mig att leva med en ångestsjukdom utan att den styr mitt liv.
Men känslan av hopplöshet som karaktäriserar en depression gör det snudd på omöjligt att arbeta med depressionen.

Jag anser mig vara en realist, och det som i mitt liv just nu utlöser tankar på hopplöshet (m.m.) anser jag vara fast förankrade i verkligheten - och hur kan jag då försöka förändra dem?
Den allra största delen av min ångest har varit irrationell, och det har inneburit att jag har kunnat arbeta med det realistiska och rationella för att hantera ångesten och inte låta den ta över. Men de tankar och känslor som snurrar nu är inte irrationella, de är "fakta", de är "sanna" ... "det är så det är".
Och hur jobbar man med det?

Som jag skrev inledningsvis har jag överlagt länge med mig själv om jag verkligen skulle publicera det här inlägget, eller om det faktiskt blir för personligt.
Samtidigt vet jag att jag är en oerhört sluten person, jag har väldigt svårt att öppna upp och det är lätt för mig att ta på mig en mask bland andra människor, där jag på något sätt försöker "skyla över" hur dåligt jag faktiskt mår.
(Ja, det finns en förklaring till det också, som jag är väl medveten om, men det här inlägget blev tungt och personligt nog utan att göra ytterligare en utvikning)
Därför kanske det inte är så dumt att ta klivet och våga publicera detta.

Jag vill, avslutningsvis, poängtera några saker.
Det ena är att jag inte alls är ute efter någon sympati - jag uppskattar att människor förstår att jag mår dåligt och respekterar det, men något allmänt "tycka-synd-om"-syndrom, med plattityder och klyschor, är inte konstruktivt alls.
Det andra är att jag inte är redo att ge upp och bara släppa taget om allting. Det är oerhört svårt att försöka hitta en väg framåt nu, ett sätt att komma ifrån dessa depressiva och destruktiva känslor som landar i värdelöshet och hopplöshet, men bara för att jag i nuläget inte kan se en väg ut ur detta innebär inte att det inte finns någon.