"Hur mår du?"

- "Hej, hur är det?"
- "Tjena, hur mår du idag?"

Frågor som ställs ett oändligt antal gånger varje dag, i alla upptänkliga situationer. Kanske för många den mest naturliga samtalsformen, något som fungerar i alla lägen, till alla.
Men vad säger man egentligen? Hur ska man tolka frågorna, vad ska man läsa in i dem?

Jag har alltid tagit frågorna bokstavligt. När jag möter någon som frågar hur det är vill den personen veta hur jag mår, hur jag har det, hur jag känner mig.
Men är det verkligen så?

Jag har diagnosen social fobi, och det ligger mig i fatet i sådana här situationer. Jag har, och har alltid haft, en tendens att alltid överanalysera alla sociala situationer. Jag är väldigt perceptiv och känner av stämningar på ett oerhört konkret sätt, men jag läser också in mycket i sociala situationer, ibland sådant som faktiskt inte finns där.
Kanske gör jag så här också - eller?

Har fraserna"Hur är det?" och "Hur mår du?" kommit att bli enbart idiomatiska uttryck som i sig själva inte har någon konkret betydelse? Är de helt enkelt bara en utbroderad variant av "Hej!"?

Jag upplever relativt ofta ett problem med just den här typen av inledningar på samtal. Jag upplever en väldig dubbelhet i detta, där jag har en stark inneboende känsla av att om någon frågar hur jag mår, ska jag svara på frågan. Samtidigt har jag en stark känsla av att när svaret på frågan är något annat än ett automatiskt "Bra, hur är det själv?" blir situationen och det följande samtalet ansträngt och spänt.

Självklart umgås man med människor på olika nivåer; man pratar med sin partner på ett annat sätt än man pratar med sin chef, man pratar med sina föräldrar på ett annat sätt än med barnens kompisar o.s.v., och det spelar också roll. I nära relationer skall man självklart kunna vara ärlig och berätta hur man verkligen mår - men vart ska man dra gränsen?
När ska man kunna ta upp och stå för att man har en dålig dag, vecka, eller månad, eller att allting bara känns genomruttet - och när ska man maskera det och ta autosvaret "Bra."

Jag har själv väldigt svårt att vara personlig, jag tror det har bland annat med min sociala fobi att göra, jag har ofta en tendens att sätta på en "allting-är-bra-mask".
Ibland känns det helt rätt, ibland verkar det vara förväntat av mig, det är så man ska bete sig. Samtidigt tär det, framför allt när man mår riktigt dåligt, men mår man bättre av att dela med sig utav det bara för att tydligt märka att personen man pratar med blir väldigt illa till mods, vet inte alls vad den ska säga och nästan i panik börjar ösa ur sig plattityder som "Åh vad tråkigt, men det blir nog bättre snart", "Det ordnar sig nog", "Det är nog inte så farligt egentligen"?

Jag har länge känt det arbetsamt att försöka lista ut vad jag ska svara på den inledande "Hur är det?"-frågan. Man skulle förvisso kunna göra det enkelt för sig och helt sonika betrakta det som ett idiomatiskt uttryck som ersätter det kortfattade "Hej" - och därmed alltid och per automatik svara "Det är bra."
Men vart hamnar man då?
Om man vill försöka bygga en relation, om man vill försöka utveckla ett samtal - kan man verkligen det om man inte kan vara ärlig, om man inte kan vara personlig, om man inte kan stå för den människa man är och hur man mår och känner sig?

Jag förväntar mig inga "svar" på frågorna i det här inlägget, men eftersom frågorna snurrar hos mig ofta, vill jag försöka sätta ord på dem och se vart jag hamnar.
Som vanligt är jag mycket nyfiken på vad ni som läser detta har för tankar kring detta, så ni får jättegärna lämna en kommentar om ni vill.

Musikalhelg II

Då var det dags för ytterligare en musikalhelg, den här gången förlagd i Borås.

Jag åkte dit på fredagen, resan flöt på förvånansvärt bra för att vara en fredag eftermiddag, och jag mötte Annika vid halv sex-tiden. Vi kollade lite på stan innan det strax efter sex var dags för sushibuffé på Eest Restaurang & Sushibar! En stor sak för mig som aldrig har provat sushi tidigare - väldigt spännande men tämligen nervöst! :)
Annika var en ypperlig guide och jag måste säga att restaurangen var helt fantastisk! Förutom ett antal asiatiska varmrätter fanns en alldeles otrolig sushibuffé med massor av olika valmöjligheter. För mig blev det ju verkligen en chansning och även om jag inte tyckte att allt jag provade var utomordentligt gott så var det allra mesta mycket smakligt!! Verkligen roligt att prova på, jag önskar bara att jag hade orkat prova fler olika sorter - men man blir ju mätt efter ett tag!! :)
Detta får helt klart bli tradition när jag besöker Borås!

När vi hade ätit oss mätta åkte vi till Annika och eftersom vi hade en ganska intensiv dag planerad på lördagen tog vi det lugnt på kvällen och kollade på TV och pratade.

Lördag förmiddag blev det Borås djurpark, också fantastiskt roligt! Vi var där strax efter de öppnade och det var knappast någon anstormning av folk ... mycket skönt att kunna gå där i lugn och ro. Vädret var - i alla fall för min del - helt perfekt, lite småkyligt, men halvklart med rätt så mycket sol! Underbart!
Vi fick se gott om fina och fantastiska djur, och fick verkligen utdelning för besöket. Avslutningsvis blev det en tur i souvenirbutiken och trots en ansträngd ekonomi fick två tigrar (varav en ganska stor!) följa med hem. *oops* Men jag samlar på tigrar och det gick helt enkelt inte att låta bli! :)
Namnfrågan blev dock ett problem - de tigrar jag har innan är döpta efter tigerfamiljen på London Zoo, så jag har haft pappa Jae Jae, mamma Melati och en av tre tigerunger, nämligen Budi. Den lilla tigern jag köpte med blev då ytterligare en tigerunge, nämligen Nakal. Frågan var vem den stora tigern skulle bli. Vi kom till slut fram till att de två tigrarna på Borås djurpark heter Natasja och Era, och då blev det Natasja - men sen vi kom hem har jag liksom känt att det inte riktigt stämmer ...
Lite research på nätet gav vid handen att jag nog ska stanna inom London Zoo-tiger familjen och min nya stora tiger blir nu Melatis pappa, Hari. :)
(Kolla gärna Instagram för bilder från djurparken.)

Från djurparken blev det en liten promenad till Knalleland, där det blev lunch på McDonald's, innan vi åkte hem till Annika för en kort paus. Ombyte och andningspaus och sen ner till stan igen ... den här gången för att se premiären av musikalen Oliver! på Sagateatern.
Det är klart att det var en förhållandevis liten uppsättning med lokala förmågor, men det var så roligt att se! Musikalen i sig var mycket bra, och det är roligt att se så många barn på scenen som har så roligt! Mycket danskoreografi, jag är fantastiskt imponerad av hela ensemblen, framför allt barnen, som lyckades pricka så mycket dans på det sättet, på en så liten scen! Fantastiskt!

På kvällen blev det traditionsenligt tacomaraton, vilket är lika trevligt varje gång!

Söndag förmiddag blev ganska seg, vi var båda trötta och hade inget särskilt inplanerat, utan vi kollade lite foton, jag försökte organisera min packning o.s.v. Lite tidig lunch vid halv tolv och avresa kvart över tolv, mitt tåg från Borås gick kl. ett.
Det gick väldigt lugnt och smidigt mellan Borås och Göteborg, men i Göteborg var det nästan totalt kaos, och det blev även en ganska arbetsam resa ner till Helsingborg. Slutspurten kvar och jag var hemma mellan sex och halv sju - helt slut! :)

En mycket trevlig musikalhelg, men faktum är att det tär att vara borta en hel helg när man inte alls mår bra, så jag har varit väldigt trött och tagen sen jag kom hem.

♫ ♪ Do You Hear The People Sing? ♪ ♫

Nu äntligen ska jag försöka att på allvar komma igång med min musikalblogg!
Jag har länge velat starta upp den, men det har av någon anledning inte blivit av - men nu ska jag göra ett ärligt försök i alla fall! :)

Ni hittar bloggen här:
♫ ♪ Do You Hear The People Sing? ♪ ♫

Mycket nöje!

Bilder

Ni som känner mig vet att jag är mycket intresserad av fotografering. Jag är bara en amatörfotograf, har ingen utbildning eller så, men jag tycker det är fantastiskt roligt att fotografera.
Därför ligger det också en hel del bilder på min externa hårddisk, och fler kommer ju med jämna mellanrum.

Tyvärr är jag inte alls förtjust i Bloggers sätt att hantera bilder! Antingen är det jag som inte begriper mig på det, eller också är det inte tänkt att man ska dela bilder i Bloggers bloggar, helt enkelt.

Hur som helst så kommer det inte att komma värst mycket bilder i den här bloggen, detta kommer att bli en mera textfokuserad blogg - men för er som vill kika lite på mina bilder vill jag härmed bjuda in er till Instagram, där jag - i alla fall i perioder - är tämligen aktiv.
På Instagram finns jag som "jessiezorro", med en öppen profil, så ni kan följa mig där. Har ni inte Instagram som app i er mobiltelefon/surfplatta kan ni hitta mig när även på internet:
https://instagram.com/jessiezorro/
(För att kunna gilla och kommentera måste ni ha ett Instagram konto)

Jag tänker dock avsluta det här inlägget med en bild, som igår blev utvald till "Best Picture of the Day" igår, den 4 oktober 2015, av kontot @loves_united_europe !!
Jag brukar hashtagga mina bilder för en chans att bli utvald, och det har faktiskt hänt några gånger, vilket känns fanatiskt roligt!
Gårdagens bild föreställer den rysk-ortodoxa Alexander Nevskilj katedralen i Tallinn, Estland. Fotot togs den 16 juni 2015.

Depression

Jag har debatterat länge med mig själv om jag skulle skriva det här inlägget eller ej ... Och jag är väl inte helt övertygad, men nu blir det publicerat i alla fall.

Som titeln säger handlar det om depression.

Först av allt måste jag säga att jag är oerhört trött på att begrepp som "depression" och "ångest" numer används alldeles för lättvindigt!! Det har nästan blivit modernt att vara deprimerad eller att ha ångest, och man har ångest för både det ena och det andra i livet ...
Jag förstår att språkbruket kan komma att förändras, men för människor som lider av riktig depression eller ångest är det oerhört arbetsamt att andra använder det på ett felaktigt sätt. Därmed inte sagt att inte många människor idag lider av antingen depression eller ångest, eller båda, för i dagens samhälle har den typen av diagnoser blivit allt vanligare ... men faktum kvarstår att många använder begreppen slarvigt.
Jag har levt med en ångestsjukdom så länge jag kan minnas. Jag fick den visserligen inte diagnostiserad förrän 2002, men jag hade min första ångestattack - som jag själv minns - när jag var sex år gammal. Det gör mig väldigt känslig för hur den här typen av terminologi används.

Men nu var det depression det här inlägget skulle fokusera på - vilket även det är en allvarlig medicinsk diagnos, som inte alls handlar om att man "känner sig nere", eller att man har stött på ett antal motgångar.

Kriterierna för depression är följande (Klicka här för mer information)

DSM-IV kriterier för depressiv sjukdomsperiod

A. Minst ett av symtomen nedstämdhet eller minskat intresse/glädje måste föreligga. Förutom något eller båda av dessa måste minst fyra av de övriga symtomen föreligga för diagnosen egentlig depressionsepisod. 
B. Övriga symtom är:
* betydande viktnedgång utan bantning, viktuppgång, minskad eller ökad aptit nästan dagligen
* sömnstörning (oftast minskad sömn, men ibland ökad)
* observerbar psykomotorisk agitation eller hämning
* svaghetskänsla eller brist på energi så gott som dagligen
* värdelöshets- eller skuldkänslor (obefogade)
* minskad tankeförmåga, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet
* återkommande tankar på döden, självmordstankar, planering för självmord eller utfört självmordsförsök
C. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden
D. Symtomen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller av somatisk sjukdom/skada
E. Symtomen förklaras inte bättre med sorgreaktion, d.v.s. att den depressiva symtomatologin har varat längre än två månader efter närståendes bortgång.

Trots att jag inte är villig att gå in på konkreta detaljer kring min egen tillvaro just nu kan jag med eftertryck säga att jag uppfyller kriterierna för en depression just nu. Jag har upplevt några depressioner tidigare, men inte många - jag står för att jag har svackor, att jag "går ner mig" och blir väldigt ledsen, men det är en helt annan sak.
Vad jag upplever nu är dock en riktig depression.

Något som jag själv förknippar väldigt tydligt med depression förekommer dock inte som ett kriterium, vilket gjorde mig förvånad. För mig är det kanske allra tydligaste tecknet på att det är just en depression, och inte en tillfällig nedgång, hopplöshet.
Känslan att ingenting spelar något roll, att allting är hopplöst, att det inte finns någon vits. I ovan nämnda kriterier finns "värdelöshets- eller skuldkänslor" och det kan jag också hålla med om, men hopplösheten är något annat, tycker jag.

Jag har arbetat mycket med mig själv rent mentalt, för att nå dit jag är idag. Många år av "soul searching" och hårt arbete, och jag har lärt mig mycket om mig själv och mycket om hur jag själv kan förändra aspekter av mitt liv och min person som inte fungerar - genom att t.ex. förändra destruktiva tankemönster och genom att lära mig att leva med en ångestsjukdom utan att den styr mitt liv.
Men känslan av hopplöshet som karaktäriserar en depression gör det snudd på omöjligt att arbeta med depressionen.

Jag anser mig vara en realist, och det som i mitt liv just nu utlöser tankar på hopplöshet (m.m.) anser jag vara fast förankrade i verkligheten - och hur kan jag då försöka förändra dem?
Den allra största delen av min ångest har varit irrationell, och det har inneburit att jag har kunnat arbeta med det realistiska och rationella för att hantera ångesten och inte låta den ta över. Men de tankar och känslor som snurrar nu är inte irrationella, de är "fakta", de är "sanna" ... "det är så det är".
Och hur jobbar man med det?

Som jag skrev inledningsvis har jag överlagt länge med mig själv om jag verkligen skulle publicera det här inlägget, eller om det faktiskt blir för personligt.
Samtidigt vet jag att jag är en oerhört sluten person, jag har väldigt svårt att öppna upp och det är lätt för mig att ta på mig en mask bland andra människor, där jag på något sätt försöker "skyla över" hur dåligt jag faktiskt mår.
(Ja, det finns en förklaring till det också, som jag är väl medveten om, men det här inlägget blev tungt och personligt nog utan att göra ytterligare en utvikning)
Därför kanske det inte är så dumt att ta klivet och våga publicera detta.

Jag vill, avslutningsvis, poängtera några saker.
Det ena är att jag inte alls är ute efter någon sympati - jag uppskattar att människor förstår att jag mår dåligt och respekterar det, men något allmänt "tycka-synd-om"-syndrom, med plattityder och klyschor, är inte konstruktivt alls.
Det andra är att jag inte är redo att ge upp och bara släppa taget om allting. Det är oerhört svårt att försöka hitta en väg framåt nu, ett sätt att komma ifrån dessa depressiva och destruktiva känslor som landar i värdelöshet och hopplöshet, men bara för att jag i nuläget inte kan se en väg ut ur detta innebär inte att det inte finns någon.